Jag skrev i går om de tre teman som finns i ”Något så vackert” av Christina Bergil. Det som gör det till en tung och svår bok är att den handlar om döden och döendet. Det är realistiskt, igenkännligt, sorgligt och ofrånkomligt.
Det andra temat är narcissismen. Det är något som diskuteras ofta nuförtiden, men sällan ser man dess negativa konsekvenser så tydligt gestaltade som här. Det leder också till den större diskussionen om empatins möjligheter och begränsningar. Den satiriska skärpan i teckningen av huvudfiguren är påtaglig, än lever Jane Austen-andan, Den som ligger åt det hållet kan här ha mycket roligt. De andliga och själsfina dimmolnen gör det extra drabbande.
Det tredje temat är det politiska sveket, förräderiet. Här finns en aktuell anknytning som borde göra den intressant för massmedia (Alexander Radler-affären). Fast steget från verklighet till fri dikt är naturligtvis långt.
Så huvudintrycket är sorg. Över döden, den obevekliga. Och över livet, där den varma och sympatiska narcissismen har fatala och livsförstörande följder. Där bekräftelsebegäret blir för starkt går integriteten ut. Det är en kuslig och träffande bok.
22 okt.14