Det är många tankar lite vid sidan om, som me too kampanjen genererar. I DN i fredags (24 nov.) finns det tre artiklar som förtjänar en del reflektion. Lisa Magnusson skriver om det mer subtila kvinnoförtrycket som inte alls behöver vara tydligt eller ha det minsta med sexualitet att göra. Jag har varit tillräckligt mycket outsider i svensk kulturliv för att förstå problematiken och finna den olöslig. Hur kan man påstå att man medvetet tigs ihjäl? Jag gav upp att försöka påvisa detta, eftersom jag visste att alla skulle förneka det, om det fanns minsta möjlighet att göra det. Tänk er en arbetsplats där någon behandlas som luft. Hur kan man påvisa det? Och än mer hur kan man påvisa att det beror på att hen har fel kön? Det kan ju lika gärna bero på att man anses dum i huvudet, att man alltid är knasig och irrelevant. Kort sagt, att uppleva sig som utstött är en sak, att verkligen vara det en annan. Och är man verkligen utstött kan man aldrig veta varför. Det mesta handlar om makt och hierarki, i synnerhet på arbetsplatser där det råder en viss konkurrens. Det kan man väl generellt våga påstå.
Men att belägga att det gäller i det enskilda fallet verkar hart när omöjligt.
Malin Ullgren betonar de tigandes ansvar för de sexuella övergreppen. Inte bara förövare är intressanta utan också de som blundar. Också här finns det många orsaker. När något plötsligt händer kan det ta tid innan man finner sig. Esprit de l´escalier är inte förbehållet den förlösande repliken. Inför det oväntade är vi ofta förlamade. Sedan gäller det ju att man rätt tolkar situationen. Och så kan ambitionen, att inte ingripa i onödan, verka återhållande. När grannarna bråkar, exakt när är det läge att ringa polisen? Sådana mekanismer finns, även om det i fallet med akademimannen knappast är en ursäkt för någon. Bekvämlighet är nog den största orsaken. Varför skulle jag ställa upp för andra när det är bekvämast för mig själv att låta bli? Och paternalistiska förhållningssätt upplevs inte alltid som en hjälp. Varför tror du inte att jag kan försvara mig själv?
Åsa Beckman funderar över varför snäll inte upplevs som en attraktiv egenskap. Det kan bero på att den ofta har sällskap med mesighet och feghet. Som ju definitivt inte är något bra. Själv berättar hon om någon som var snäll utan att vara mesig eller undfallande. Det är en upplyftande historia. Jag tror att det är för att den kombinationen är så ovanlig, som snällhet kommit i vanrykte. Jag vill plädera för något ännu mer långtgående. Man måste våga ta på sig att vara oattraktiv och oälskad. Ens patos för rättvisa bör inte ha minsta spår av opportunism. Så är det idealt. Få av oss lever väl upp till det.
Det är intressant det där med manligt och kvinnligt. De små pojkarna sitter i sandlådan och slår varandra i huvudet med spadarna. Ofta nog har jag känt igen mönstret bland vuxna män. Och jag avskyr det. När jag ser en liten pojke truta med läpparna och skjuta fram bröstet är min spontana reaktion raseri. Medan hustrun känner ömhet och tänker på att det är ett litet barn. Hon kan däremot bli rasande på små flickor som är koketta och behagsjuka. Det har jag däremot lättare att överse med.
27 nov.17