Det har varit en tid full av bekräftelser. I Aftonbladet bekräftar den gamle 68-an, Lennart Bromander, att vänstern ingenting lärt och ingenting glömt (23.6). Bromander var med redan på Karl Vennbergs tid så varför skulle man ändra tonfall bara för att Herbert Tingsten är på väg att återupprättas. Antikommunismen är dålig, hävdar Bromander. Givetvis var det hedervärt att bekämpa stalinismen, men antikommunismen, som tog sig uttryck i angrepp mot tredje ståndpunkten i Sverige och i mccarthyismen i USA, var inte bra. Nikita Chrustjov som tog avstånd från Stalin, var alltså inte antikommunist i denna dåliga mening, tänker läsaren. Men frågan är hur det går med Tingsten som tog avstånd både från mccarthyismen och tredje ståndpunkten. Och vilka människor är det som kämpar för fred och demokrati och som Bromander betecknar som oskyldigt drabbade? De som beskylls för att vara kommunister, utan att vara det (lägg märket till apartheid-och francoregimernas språkbruk)? Eller är det alla kommunister som inte är stalinister?
Så gör man en utställning om Lars Hillersberg som angrips av Henrik Bachner (DN 24.6). I utställningen tar man avstånd från Hillersbergs antisemitism, men visar inget prov på den. Man väljer att lyfta fram andra aspekter av konstnärskapet. Det är väl så man måste välja, om man skall ha en utställning med Lars Hillersberg. För varför alls ställa ut honom om man i första hand vill angripa honom? ”Går det att visa Lars Hillersberg?” är väl den fråga som bör ställas. Om man nu väljer att visa honom hade varje annan strategi varit sämre. Att visa är antisemitism, att inte visa är historieförfalskning. Ta sig ur den kniptången den som kan!
Den tredje bekräftelsen ger Aftonbladets avslöjande av en Säpo-agent som spionerat på Lars Ohly. Ännu har det inte kommenterats särskilt livligt tidningarnas ledarsidor, vilket kanske tyder på att man tvivlar på uppgifternas sanning. Men en Säpo-agent långt ut på högerkanten, som spionerar på en person som idag måste betraktas som en demokratisk radikal, har något underligt välbekant över sig. Från världskrigets nazikollaboratörer till efterkrigstidens spioneri på socialdemokrater. Står man långt ut på högerkanten blir katterna lätt grå på vänsterkanten. De stolta IB-avslöjarna brukar- numera, så här i efterhand, - framhålla att en demokratisk stat naturligtvis måste ha en hemlig polis. Men den bör inte vara i tjänst hos ett parti som IB, utan vara demokratiskt kontrollerad som Säpo. Jag hoppas att den demokratiska politikern Lars Ohly har varit i tillfälle att kontrollera mannen som spionerade på honom. Eller kan det vara så att han var alltför hemlig? Jag har alltid undrat vilka det är som i hemlighet utövar den demokratiska kontrollen av den hemliga polisen.
28 juni 13
 
Jag gör en semesterresa till Dalarna och gör ett blogguppehåll en vecka. Nästa blogg måndagen 8 juli.