I lördags hade Sydsvenskan en intressant artikel av Christoph Andersson. Det handlade om att östtyska Stasi tagit fram ett stort material om Sveriges förbindelser med Nazityskland. Det skulle bli en bok, som skulle komma ut i Sverige på svenska. Man hade redan vidtalat en författare, en tysk professor som behövde rehabilitera sig i regimens ögon. Och materialet innehåller tydligen en hel del intressant.
Varför i herrans namn sysslade Stasi med sådant? Jo, man ville visa att Sverige aldrig varit neutralt, på 40-talet kröp man för Nazityskland, på 70-talet för USA. Men så ställde man in projektet när man hoppades på större förståelse från Palme för östsidans synpnkter. Han var kanske inte så västvänlig som man hade trott?
Men verket skulle alltså utges i Sverige och en svensk vänsterintellektuell skulle låna sitt namn till det. Jag börjar naturligtvis genast fundera över vem det kan ha varit. Men kanske hade Stasi inte bestämt vem man skulle tillfråga. Vänsterintellektuella hade gott anseende i Sverige på 70-talet. Men det var nog en fördel om det var någon som inte ansågs altför obetydlig eller partitrogen. Stasi fick ju inte misstänkas för att ligga bakom och inte boken för att vara spökskriven. Men själva materialet bör vara värdefullt. Här fanns alltså en institution som hade intresse av att avslöja Sveriges förbindelser med nazityskland. Materialtet borde ha sitt värde för att skingra mörkret efter de ett par decennier långa försöken till nationellt igensopande.
Johanna Andersson hade i lördags en kolumn i Göteborgs-Posten som väcker intressanta frågor trots att hon är föga konkret. Det förekommer mobbing på en kristet finansierad blogg. Det handlar visserligen inte om sexuella hot och nedvärderande utseendebeskrivningar. Utan om lögner och argument som går på person. Det senare är naturligtvis inte bra men ingalunda detsamma som det förra. Och framför att behöver det citeras och konkretiseras för att läsaren själv skall kunna bedöma vad det är frågan om. Hur skall man t.e.x. bedöma när någon tillskriver någon annan en åsikt- kanske en åsikt som allmänt betraktas som avskyvärd- som hon inte har?
Problemet är dubbelsidigt. Vi känner allt till frasen: Jag är inte rasist, men.......Och vi känner igen indignationen över att man skall stämplas som rasist bara för att man har rasistiska åsikter. Samtidigt är beskyllningar för exempelvis rasism och antisemitism allvarliga och inget man bör slänga ur sig utan vidare. Man måste anföra vad man grundar sin beskyllning på och man måste ha solklart rätt. Och varje fall bör diskuteras öppet. Den alltför vanliga åsikten att det är den kränkte som bestämmer vad som är kränkande är naturligtvis felaktig. Eftersom logiken aldrig sätter gränser för vad man kan bli kränkt över måste det alltid föras en diskussion om rimligheten i känsloreaktionerna. Och det gäller naturligtvis både den som känner sig utsatt för rasism och den som känner sig kränkt över att kallas rasist.
En del av problemet är att medmänniskornas värderingar betyder mer för den känslotänkande majoriteten än sakfrågor. Viktigare än innehållet i min åsikt är att du inte föraktar och ogillar den. Endast ett fokuserande på sak kan rädda oss ur detta känslomoras.
Det är vad som kan sägas principiellt. Men vad Johanna Andersson syftar på vet man inte. Och då blir artikeln ganska meningslös.
Idag har Dagens Nyheter en ledare om Jan Björklund. Tidningen påstår att det är allvarligt att Folkpartiet håller på att förlora greppet om sin profilfråga:skolan. ”Medan Jan Björklund fortsatt att predika vad har tror är rätt, håller moderaterna koll på vad väljarna tror är rätt”. Men det allvarliga är tvärtom att hårda tag och auktoritet är antiliberalt. Det är väl utmärkt att Jan Björklund slåss för sin övertygelse, i stället för att vara opportunist. Men med den övertygelsen borde partiet byta namn till ”Folkpartiet, de konservativa”.
Politik är det möjligas konst. Politik innehåller alltid ett mått av pragmatism, av kompromisser, kanske i några fall rent av av nödvändiga lögner. Detta bör inte föranleda något politikerförakt. Men frågan om ledarskribenternas roll är intressant. Det tycks som om de uppfattar sig sin någon sorts politikercoacher. När de, enligt min mening, borde vara deras ideologiska samveten. Kritiska, intellektuellt hederliga, obundna av partilojaliteter.
28 jan.13