En mycket väsentlig artikel skrevs i Göteborgs – Posten den 2 december av Lars Trägårdh. Han är inte vem som helst. Den är han som skrivit den mycket uppmärksammade boken ”Är svensken människa?” tillsammans med Henrik Berggren. Uppenbarligen är hans slutsatser i artikeln obehagliga och svåra att komma till rätta med. Han menar att det finns en konflikt mellan den nationella välfärdsstaten och den internationella solidariteten. ”Nationalstater och medborgarskap förutsätter gränser och skillnader. Tanken om människors lika värde som är grunden för MR-idealen (mänskliga rättighetsidealen) står med andra ord i konflikt med medborgarskapsidealen. Våra skyldigheter mot en fattigpensionär i Malmö är väsensskilda från de vi har till flyktingar från Syrien.” ”All fungerande demokrati förblir än så länge nationell. Det är medborgare som röstar och betalar skatt”.
”Låt oss notera att de postnationella MR-entusiasterna också i viss mån är postdemokratiska. Likt miljökämpar uppfattar de sig själva som både bättre informerade och med högre moral.”
Kort sagt, vad Trägårdh menar är: medborgarna i första hand. Jag har velat citera honom utförligt och ordagrant för att så långt vara fair.
Han är tydligen var en svår nöt att knäcka. Niklas Orrenius i DN citerar honom (6 dec.). Men undviker att polemisera. ”Som nyhetsreporter vore det olämpligt att recensera hans politiska inspel”.
Nu gör Måns Wadensjö ett försök på Norrländska Socialdemokratens ledarsida. (14 dec.). Han avslutar med att skriva. ”Därför kan vi inte heller arbeta efter frågan 'mänskliga rättigheter eller medborgarpatriotism?'. De vi måste fråga oss är: 'Båda två – men hur?'
Det kan ju tyckas vara att låta frågan förbli olöst. Men Wadensjö har en del viktiga poänger. Mänskliga rättigheter ligger också till grund för den svenska demokratin, påpekar han, helt riktigt. Det hindrar ju inte att det ändå kan råda en motsättning. Två saker har samma grund, men man måste ändå välja.
En isolationistisk hållning skulle rycka undan grunden för vårt välstånd, argumenterar Wadensjö. Det är en tyngre och så vitt jag förstår ofrånkomlig invändning. Vi lever i en globaliserad verklighet, som en del av Europa. Vi är helt enkelt internationellt beroende och vårt EU-medlemskap är ett erkännande av detta beroende.
Alltså borde vi tro på en integrerat och demokratiserat EU. En gemensam EU-linje som vi försökte påverka i rätt riktning i flyktingfrågan, men vars gemensamma beslut vi sedan demokratiskt följde. Det vore väl ett anspråkslösare sätt att kämpa för mänskliga rättigheter.
Det tycks mig som om debatten fortfarande sökte gårdagens lösningar på dagens problem, som om den inte riktigt såg den värld som föreligger nu. Men det är troligtvis jag som är vilse i pannkakan.
17 dec.15