Sydsvenskan publicerar på söndagen (17 nov.) ett utdrag av Kalle Linds bok om Hasse Alfredson. Det känns ogeneröst att säga att jag inte är imponerad. Kanske handlar det bara om att ta var sak för var den är. Texten handlar om Hasse Alfredsons förhållande till Lund.
Man skall nog inte överskatta Kalle Lind. Som är rolig och träffsäker nog. Och man skall nog inte heller överskatta Hasse Alfredson. Om vilket detsamma kan sägas.
Ty Hasse Alfredson är inte någon stor tänkare och inte heller någon stor författare. Tage Danielsson är en vass intellektuell. Med en ursprunglig förankring i radikalismen. Samtidigt bärs han av en humanism, en medvetenhet som tillvarons komplikationer, som var ovanlig hos tidens mer renommerade intellektuella gaphalsar. Han framstår som en anspråkslös ironiker. Denne stillsamme underhållare var kanske större än de stora och viktiga som trängdes på den intellektuella scenen.
Hasse Alfredsons talang se lite annorlunda ut. Det finns något djupt lundensiskt i att han är bäst muntligt, där han kan utveckla sin geniala improvisationskonst. Vem ser inte för sitt inre öga Frans G. Bengtson och Piraten i berättartagen. Och med en huvudkomponent av det hialösa hos Fakiren.
Men åter till frågan om Hasse Alfredson och Lund. Här finns en tredje faktor. Tidsandan.
Jag kom precis lagom till Lund, 1965, fjorton år efter Hasse Alfredson, för att se det politiseras. De som hävdade möjligheten av att leva opolitiskt, att bara ha kul, och leva som om världen inte fanns, var inte de vassaste knivarna i lådan. Därför kom spex och karnevaler i vanrykte. Och det var ju i den världen Hasse Alfredson levt i sitt lundensiska 50-tal.
Jag minns en norrbottenkommunist, Mats Andersson, som jag pratade med 1971. Han kom själv från arbetarklassen och var naturligen misstrogen mot alla nyomvända borgarklassbarn. Och han misstrodde även de gamla spexarna Hasse och Tage. Kunde man lita på deras uppriktighet?
Och det var ju ett ganska rimligt tvivel. Hasse och Tage var inga marxister. Men hade en nyvaknad politisk medvetenhet. Måste då inte deras tillbakablick på det förflutna bli en smula kluven? Säkert, det har Kalle Lind klart för sig.
Men när 70-talet närmade sig sitt slut var de ledande spexarna i Lund Stellan Sundahl och Kryddan Pettersson. Och jag uppfattade dem till min förvåning som lika vänsterliberala som jag själv. Jag hade levt för länge i vänsterkretsar, sex år som skribent i denna vänsters progressiva tidning, Dackekuriren. Även jag hade fördomar att ompröva.
Det finns ett mörker hos Hasse Alfredson, en stark pessimism. Det gör honom till en främling bland ytliga reaktionärer, men det är något annat än att vara politiskt radikal. Vad jag menar är att svartsynen gick på djupet på ett annat sätt än de politiska åsikterna. Som mer kan ha handlat om tidsandan.
20 nov. 19