När jag läser Anton Tjechovs mest berömda verk Körsbärsträdgården blir jag rätt förvånad. Jag tycker sig se en delvis annan pjäs än den jag minns. Jag har nu läst alla pjäserna i översättning av Staffan Skott, tidigare har jag läst Jarl Hemmer. Vilket åtminstone på en perifer punkt har betydelse.
Det är när den nye godsägaren tar farväl av den gamla godsägarfamiljen och säger : ”Vi ses till våren.” Vad menar han med det? Den gamla godsägarfamiljen har ju förlorat allt och ger sig uppenbarligen i väg för gott. Men så kollar jag i stället med Hemmer som har: ”Alltså till våren”. Och då förstår man att han inte svarar på familjens avskedsord utan fortsätter sin egen tankegång från en tidigare replik. Sophie Laffittes minibiografi över Tjechov, som jag läst parallellt, säger mycket riktigt att detta är utmärkande för Tjechovs skådespel. I en tidigare replik talar den nye ägaren om att han låser om de kvarvarande sakerna. Och tanken är alltså att familjen måste hämta dem till våren.
Nå det var ett lätt uträtat frågetecken. Men annars är det en ganska mångtydig pjäs. Var finns författarens sympatier? Med den skönhetsälskande och nostalgiska familjen som på ett tragiskt sätt går förlustig sin körsbärsträdgård? Eller är han kritisk mot deras lättsinne och aningslöshet? Är den framgångsrike köpmannen Lopachin, som köper godset för att hugga ner körsbärsträdgården och bygga sommarstugor för uthyrning, en skurk? Eller är han en välvillig människa som tänker praktiskt och utan sentimentalitet? Att bli ägare till det gods där hans far och farfar varit livegna måste rimligen vara en upprättelse. Och han har tidigare pläderat för att familjen skall rädda ekonomin genom att offra körsbärsträdgården. Så inte har han varit mycket egennyttig. Men okänslig är han förstås.
Det handlar om godsägarinnan Ranevskaja som hämtats hem från Paris av sin dotter Anja. Hon har låtit en älskare lura av sig sin förmögenhet och fast hon fortfarande älskar mannen som följer hon med dottern hem. Modern har på sin resa åtföljts av en odräglig lakej, Jasja, och dottern, Anja, av sin guvernant, Charlotta. Och nu kommer de alla fyra hem till godset, där godsägarinnans bror, Gajev och hennes fosterdotter Varja, väntar. Liksom tjänstefolket, en godsägare i trakten, Pisjtjik, och en misslyckad student vid namn Trofimov, som varit informator till en son som drunknat. Och så naturligtvis den välvillige köpmannen Lopachin.
Varja och Lopachin är förtjusta i varandra. Eller är de det? Lopachin verkar inte kunna göra slag i saken och fria. Fast han säger sig vilja göra detta, han vill bara ha Ranevskajas hjälp. Så fort hon puffar på honom är han beredd att göra slag i saken. Men när det förhoppningsfulla paret lämnas ensamma blir det ändå ingenting av. Är det i själva verket godsägarinnan han älskar?
Och Varja? Hon förföljer svartsjuk studenten och Anja, så att de inte lämnas ensamma och kan bli förälskade i varandra. Finns hennes kärlek där i stället.
Och Trifonov säger att han och Anja står över kärleken. Det är friheten som är det viktiga. Aristokratin måste förstå att deras privilegier betalas av andra och att livegenskapen är en tung historisk skuld. Därför måste man slå sig fri och lämna allt. Och börja göra nyttigt arbete.
Förmodligen är han en förljugen gestalt. Som gammal överliggare gör han minst av allt någon nytta. Och sin kärlek förnekar han. Och anar Varjas svartsjuka och svarar med att reta henne med köpmannen hon inte kan få. Ett : ”Gå till honom men besvära inte oss!”
Och den stackars tjänsteflickan, Dunjasja, som i början av dramat får ett frieri från kontoristen Jepichodov. Men sedan kommer donjuanen Jasja hem och överfaller henne handgripligt så att hon slår sönder ett fat. Och sedan överger henne när tragedin är fullbordad och han får möjlighet att återvända till Paris.
Och mången teaterbesökare har fäst sig vid Firs, den intill döden trofaste och sjuklige och urgamle lakejen. Man tror att han skickats till sjukhus men det har inte skett. Det är Jasja som givit order om detta men inte kollat upp att det utförts. Och blir irriterad när andra vill undersöka saken. Så står Firs där och rycker i den låsta dörren och tror att han har blivit bortglömd. Och han tänker bara på att han inte har hunnit kontrollera att hans husbonde är ordentligt klädd. Och lägger sig ner utanför huset eftersom det uppenbarligen är slut.
Jo, det är nog Tjechovs bästa drama.
26 nov.21