Det är nog tur för Åsa Linderborg (AB 22 april) att Herbert Tingsten, som hon oförsiktigt åberopar, är rejält död. Han avskydde nämligen tankeglidningar, brist på logik och ohederligt språkbruk.
Det är nämligen inte samma sak att jämställa nazism med kommunism, som att påstå att kamrat Stalin är en hart när lika stor skurk som Hitler. Det senare är ett påstående av en helt annan rimlighet.
Av att man betraktar Hitler och Stalin som likvärdiga skurkar följer inte heller att det är likgiltigt vem av dem som vann andra världskriget. Fast de är moraliskt likvärdiga kan man betrakta den ena skurken som farligare.
Den terminologiska glidningen är notoriskt. Ingenstädes talar Åsa Linderborg om stalinism. I stället använder hon med förkärlek uttrycket arbetarrörelsen. Som om socialdemokraterna, den demokratiska svenska samlingsregeringens ledare, skulle ha samma historia som kommunisterna. Kommunisterna var vid den här tidpunkten stalinister och skall man säga något så här i efterhand om hur socialdemokraterna behandlade de svenska kommunisterna, så kan man tycka att det var onödigt hårt. Men någon del i stalinismens brott har socialdemokraterna inte. Det blir alltså missvisande när man talar om hur arbetarrörelsen förhöll sig till nazismen. Genom att glida i språkbruket kan man slå samman socialdemokrater och kommunister, fast socialdemokraterna i det här fallet borde räknas till liberalerna. Ty vad det handlar om är ju huruvida demokraterna ( i debatten oftast kallade liberalerna) i efterhand skall känna tacksamhet till en viss diktatur.
På samma sätt kan Linderborg tala om hur borgerligheten släppte fram Hitler i Tyskland. Det är så klar sant men jag tvivlar på att Paul von Hindenburg var liberal. Erich Ludendorrf var det i varje fall inte, enär han var fascist.
Så där håller det på hela tiden. Det oklara uttrycket ”liberalerna” betyder ibland, som hos Jan Guillou, historikersamhället. Och då kan han beskriva varje ny vetenskaplig insikt som en liberal reträtt.
Åsa Linderborg ställer fullt av insinuanta frågor. Men dem har jag redan punkterat i min inledning. Däremot uttrycker hon sig så försåtligt att man får intryck av att hon menar att Stalin är en långt ifrån lika stor skurk som Hitler. Stalins skurkaktighet är på sin höjd jämförbar med Churchills. Det ter sig för mig som en exotisk värdering. Är det detta hon menar bör hon säga det rent ut.
Att hon menar att münchen- överenskommelsen är analog med nonaggressionspakten tycks däremot beklämmande uppenbart. Så vitt jag förstår var münchenöverenskommelsen, ett försök att genom eftergiftspolitik stoppa Hitlers aggression. Medan nonaggressionspakten innebar ömsesidigt fria händer att överfalla Polen. Det var väl ändå inte så att Polen överföll Sovjetunionen? Inte utbad sig England och Frankrike fria händer för att få överfalla sina grannländer? All aggression kan naturligtvis utmålas som företagen i försvarssyfte. Men det ändrar inte på sakernas förhållande.
Man talar bara om Segerstedts och Selanders motstånd mot nazismen men tiger om den liberala press som anpassade sig, påstår Linderborg. Ja, de liberala motrösterna var sällsynta men de var liberala. Större delen av pressen i övrigt anpassade sig, socialdemokratisk, liberal och konservativ. De flesta stod bakom samlingsregeringen med Dagens Nyheter i spetsen. Räknar man kreugerpressen som liberal var det de värsta tyskvännerna. Ännu under LO-tiden hade Aftonbladet en tidningstecknare som varannan dag alternerade med EWK som tecknare på ledarsidan. Han kom från det gamla Abendblatt och hade tecknat i nazistiska Dagsposten. Mala var hans signatur. Det är däremot inte så ofta framlyft.
Jag vet inte vilka som tiger om den svenska pressen under andra världskriget. Jag har i alla fall gjort mitt yttersta för att lyfta fram alla skurkar oberoende av partifärg. Allan Vougt i Arbetet gick långt länge i tyskvänlighet än de vanliga samlingsregeringsapplåderarna. Men AT förhöll sig väl förhållandevis strong. ”Men för en AT-ist lär det långsamt gå” sjunger Karl Gerhard om anpassningen till Tyskland. Mest heder på vänsterkanten har väl Ture Nerman och Trots Allt.
Jag förstår mycket väl att Åsa Linderborg känner skuld över att vara barn till stalinistiska medlöpare. Men det är som det är. Kräver man att drottningen skall göra upp med sin familjehistoria bör man kräva det av andra. Att hålla på och ta politiska debattpoäng är infantilt. Det är inget konstruktivt sätt att handskas med skuld. Så här långt efteråt bör man våga se den i ansiktet. Inte hålla på med ”andra är minsann lika skyldiga och kanske mer skyldiga än vi”. Guillou och Linderborg får skärpa sig. Att deras debattmotståndare ibland är lika infantila är ingen ursäkt.
24 april 15