Jag läser ut fjärde och sista delen av Herbert Tingstens memoarer. Böckerna brukar räknas till det yppersta i memoarlitteraturen och de gör skäl för sitt rykte. Men de är mer än så. Mer självbiografi än memoar, funderar författaren själv i slutet av verket. Om memoarer sysslar med det yttre livet och självbiografier med det inre.
Tänker man på vår tid kan man inte undgå att reflektera över den gamla satsen ”att uppfinna hjulet på nytt”. Förra året kom Per Wirtén ut med en bok om Tingsten. Jag har inte läst den, vissa skäl har fått mig att tro att den inte är så bra. Varför läser man inte dessa bortglömda memoarer i stället? Det tycks mig uppenbart att detta är klassisk svensk litteratur, men som det på grund av genrefördomar sällan refereras till. Och jag tänker på den oerhörda hausse som kommit Karl Ove Knausgårds Min kamp till del. Jag har läst de två första delarna och har just börjat på den tredje. Är inte Tingstens bortglömda memoarer lika bra? Här är jag mer osäker och finner frågan en smula idiotisk. Om det skulle vara sant: Vad så? Den enes storhet gör ju inte den andres mindre. Och böckerna är i många avseenden så olika att det förefaller dumt att jämföra. Frågan är tänkvärd endast i det avseendet att det relativiserar vad alla läser och talar om. Kanske bör det faktumet att alla just nu läser och beundrar en viss bok balanseras mot det förflutnas litteratur, där oerhört bra böcker kan vara mycket bortglömda.
Tingstens och Knausgårds böcker liknar varandra genom att de båda i Prousts efterföljd handlar om minnet. Tingsten är inte författare utan publicist. Intressantare är kanske hans mänskliga begränsningar. Jag vet inte om det gör honom mindre. Man accepterar en författarvärld, har olika förväntningar på Selma Lagrlöf och på Fjodor Dostojevskij. Tingsten är extremt förnuftig och rationell, analytiska människor har ett annat perspektiv än intuitiva och fantasibegåvade. Tingsten är blind för naturens skönhet och mycket annat. Knausgård tycks mig mycket mer likna Knut Hamsun än den lätt parfymerade Marcel Proust. I intellektets skärpa är Tingsten mer en Prousts själsfrände, en intellektualism som är mer fransk än nordisk. Knausgård har fascinerat många människor genom att göra det triviala intressant, bekant är hur han städar efter den döde fadern. Här finns naturligtvis något som vår tids bokläsare kan känna igen sig i, liksom när han skildrar sina upplevelser på den öppna förskolan. Hade Tingsten eller Marcel Proust kunnat skildra städning? Ingen vet, blotta tanken att de skulle städa eller ta hand om sina barn är löjeväckande. Igenkännande är naturligtvis viktigt för att litteratur skall nå en bred popularitet. Och det aktualiserar den eviga frågan om det är nödvändigt eller ens bra att vi känner igen oss i litteraturen. Den rena bekräftelsen ger väl ingenting men konstens förmåga att göra oss seende däremot. Därför är det bra om något vi betraktat som trivialt för första gången visar sig ha litterärt intresse.
31 mars 14