Än en gång finns det skäl att varna för tendentiös historieskrivning. Och det blir bara intressantare när den bild som målas upp är nästan sann. Men ändå skaver en smula.
Det är Ebba Witt Brattström som målar upp ett progressivt 70-tal. Den kvinnliga bekännelselitteraturen blomstrar. Fantastiska böcker som Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink och Kerstin Thorvalls beskrivningar av den kvinnliga sexualiteten. Sedan kommer det manliga, elitära 80-talet och sopar bort allt sådant.
Men hur var det på 70-talet? Vänstern dominerade fortfarande men blev allt mindre dogmatiskt socialistisk. Alltmer av en livsstilsrörelse som rymde en mängd alternativa förhållningssätt. Man räknade upp alla vänsterns kamper. Trafikkampen, daghemskampen, miljökampen, kvinnokampen o.s.v. Naturligtvis var socialismen en övergripande värdering, det gällde att visa att ens speciella kamp var socialistisk. Det var alltså i denna miljö den kvinnliga bekännelselitteraturen blomstrade.
Den var dock oerhört nedvärderad av manliga kritiker. Kvinnoerfarenheter var inte lika mycket värda som manliga erfarenheter och inte alls så intressanta. Man hade inte ett ont ord att säga om Maja Ekelöf, det var en förebildlig proletärskildring och haussades måttlöst av Olof Lagercrantz i DN. Men Kerstin Thorvall var dålig och alla andra kvinnor som försökte skriva i samma stil. August Strindberg var en stor idol i tidens vänsterklimat trots att han var en utpräglad självbekännare. Det var när kvinnor gjorde detsamma som det inte var fint nog. Det anmärkningsvärda är inte hur 80-talet förhöll sig till kvinnolitteraturen utan hur det förment progressiva 70-talet gjorde det.
Sedan kom 80-talet och gjorde upp med kulturklimatet på 70-talet som helhet. Det drabbade hela 70-talet med alla dess inslag. Den glada amatörismen, konst skulle göras av alla, i Blå Tåget fick man spela även om man inte kunde. Nu hävdade man i stället att konst inte var journalistik eller rapportböcker. Man lanserade besynnerliga och svårförståeliga litteraturteorier och endast det svårtillgängliga var något värt. Den redan trängda bekännelselitteraturen försvann men kvinnliga postmodernister förekom. Katarina Frostensson och Ann Jäderlund passar in i klimatet och kritiserades i Svenska Dagbladet just som 80-talister. Att skjuta in sig på Kris och 80-talet, när man vill försvara 70-talets kvinnliga författare, tycks mig inte riktigt rimligt, hur gärna man än vill distansera sig från Horace Engdahl.
Men det förblir en intressant frågeställning vilket värde 70-talets rapportböcker har. Hur står sig Sara Lidman, Sven Lindqvist, Jan Myrdal, Göran Palm, Maja Ekelöf i dag? Och hur står sig de s.k. bekännelseromanerna som var så orättvis avhånade redan i samtiden? Inte bara om man jämför dem med 70-talets övriga litteratur utan i ett längre perspektiv?
Jag har väldigt svårt att tro att Jan Myrdals rapportböcker skulle kunna mäta sig med Barndom eller Sara Lidmans Gruva med hennes stora romaner. Och jag har svårt att se vad Maja Ekelöf, Kerstin Thorvall och Lena Andersson har gemensamt, annat än att de råkar vara kvinnor. Det är patetisk när Ebba Witt Brattström viftar med sin litteraturvetarklichéer ”den galna kvinnan på vinden”, ”husets ängel”, när hon kommer in på Lena Andersson. Minsann, det är ju vad man alltid brukar hugga till med, vare sig det är relevant eller inte. Det är pinsamt när människor försöker framställa sig som bättre vetande på det där enkla sättet. Jane Austen är en bra referens till Lena Andersson (och naturligtvis inte de våldsamma systrarna Brontë) men Hjalmar Söderberg är en bättre.
24 nov.14