Den tidiga bergmanfilmen ”Till Glädje” från 1949 har länge tillhört mina favoriter. Den utspelas i Helsingborg och härrör alltså från Bergmans tid i staden. Han blev ju teaterchef där som ungt geni, innan han kom till Göteborg, där han dock aldrig blev chef. Sedan blev han chef i Malmö.
Nu upptäcker jag att äktenskapshistorien är en smula parodisk. Man undrar om man bevittnar en komedi. Bergman är ju känd för sina äktenskapsskildringar och för sina inträngande och ofta nyanserade kvinnoporträtt. Han är mycket intresserad av kvinnor. Och mansporträtten, som man lätt kan tolka självporträtt, är ofta skoningslösa. Här är han ännu mycket mer intresserad av sig själv än av sin motpart. Maj Britt Nilsson får mest spela någon, som ler hult och står ut med mycket. Och det unga, kantiga och självupptagna geniet, som spelas av Stig Ohlin, framstår som infantil och löjlig. En medelmåtta med en kolossal ärelystnad. Och det kan ju vara en självbild hos en stor begåvning som ännu är starkt ifrågasatt.
Och vad jag upptäcker nu är ju att det är Viktor Sjöströms film. Han är direkt lysande och förebådar sin insats i Smultronstället. Är försedd med samma inre monolog. Den gamle mästaren bär den här filmen.
Det handlar alltså om två orkestermusiker om älskar varandra. Den inleds med hustruns död genom olycka och sedan får man i tillbakablick se deras kärlekssaga fram till det tragiska slutet. ”Till glädje” syftar på Beethovens och Schillers An die Freude. Som orkestern spelar och som symboliserar konstens djupa glädje. Som finns där också när livet är som tyngst.
23 juni 20