Tiggarsynpunkter
Två personer skriver samma dag (15 nov.) och pläderar hårt för att man inte skall skänka något åt tiggare. Den ene är en pastor i Småland på Jönköpings-Postens kultursida (Jacob Olofsgård) Den andre en före detta TV-journalist på Västerbottens - Kurirens debattsida (Ola Nilsson).
Argumenten hos frikyrkopastorn är två. Dels förnedrar man människor genom att lägga något i tiggarskålen. Han har särskilt omsorg om tiggarnas självbild. Man bekräftar genom att skänka dem pengar så att säga deras negativa självbild. Det där att gå förbi och vägra skänka minsta krona skulle då i stället visa att man tänker bättre om dem och i varje fall inte bekräfta någon destruktiv självbild. Det kanske vore effektivare att sluta projicera sina egna fördomar på dem. Det är ingen skam för någon människa att välja den lösning som ter sig minst dålig. Tiggaren har ingen anledning att skämmas och att avvisa hans vädjanden om hjälp torde inte höja hens självaktning.
Journalisten är mera rå och menar att man inte bör uppmuntra den tiggande livsstilen. Själv tycker jag att det verkar kallt och bedrövligt att tigga och inte torde det vara så lukrativt heller. Jag tycker nog att de få slantar en tiggare lyckas skrapa ihop är mer förtjänta än det mesta i löneväg som betalas ut.
Både journalisten och pastorn tänker också på familjerna hemma i Rumänien. Om den outbildade mamman åker till Sverige och tjänar mer än de utbildade i Rumänien, vem skall då se till att barnen går i skola? Hur kan man då motivera människor i Rumänien till arbete och utbildning? Pastorn köper helt den rumänska bilden med en ambitiös stat som inte kan lita på sina medborgare.
Men man varken kan eller bör hindra den fria rörligheten. Och det är inte en skam att söka göra det bästa möjliga av sin livssituation. När alternativen blir bättre i Rumänien upphör man förmodligen att resa till Sverige. Att sitta här i kylan och regnet är nog knappast att av rent okynne odla en destruktiv livsstil.
20 nov.14
4 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Hur öppna hjärtan?
Nästa inlägg: SD-ideologi
Jag känner inga rumäner. Därav följer att jag inte känner några rumänska romer heller. Men jag ger pengar och när jag gör det, tänker jag på den gången i norra Rumänien. Det var 1993 och vi hade stannat bilen med vår hjälpsändning från Tjörn. I området bodde det romer, det visste vi - de bodde i hus som stod på stolpar och uppe i det berg där vi var, låg det en decimeter snö. Och snart dök de upp - barn först. Kanske var de tio-elva år och de blev alldeles överlyckliga när vi gav dem mjöl och socker. Barn som blir överlyckliga över mjöl och socker - då är nöden verkligen sann. Så kom hon och jag glömmer henne aldrig, Kanske var hon 20 år, hon var gravid, och hon gick BARFOTA i snön. Hon gick barfota i snön och hon sträckte sin öppna hand mot oss. Vad hon fick av oss minns jag inte, bara att nöden och sorgen strömmade från hennes ansikte. Och att hon sa några ord som vi inte förstod.
Så varje gång jag ger är det till henne. För att släta ut lite av all sorg i hennes ansikte. Och jag tänker att kanske - kanske just hon sitter vid nån affär just här i närheten.
Broder!
Ditt inlägg visar styrkan i den personliga rösten och den egna erfarenheten. Jag är glad att mina bloggläsare får läsa detta.
Tuus Lars Westerberg
Man kanske ska se det som så, att efter ha gett norrmännen på käften under tre veckor 1814 så har vi därefter fegt gömt oss undan när världen stuckits i brand. Det är nu vår moral ska prövas. Och hittills får vi väl ge oss godkänt, genom att ta emot fler invandrare per capita än vad självaste amerikat gjorde kring förra sekelskiftet. Och vi förbjuder inte tiggarna att finnas utanför minsta lilla butik i minsta lilla i övrigt förgätna by. Istället erbjuds på allt fler håll härbärgen. Vi kanske inte längre ger dem så mycket pengar, men de har s a s förstört marknaden för sig själva genom att bli för många. Där kanske det således finns en självreglerande gräns. Var den andra gränsen - för antalet flyktingar - går är betydligt knepigare. Du menar att det fysiskt och moraliskt inte finns några gränser. Och det är nog riktigt. Återigen, med tanke på att vi skapat vårt utomordentligt välmående samhälle genom att vi sluppit bygga upp det på nytt efter förödande krig, så är det nog vår tur. Men vad är det för samhälle vi skapar istället? Inte en majoritet, men många är nog beredda till uppoffringar, om det leder till något som uppfattas som en god sak. Var skakar vi fram nya arbeten? Var hittar vi bostäder? Hur organiserar vi skola och sjukvård? Hur förhindrar vi att utanförskapsområdena växer och nya bildas där kriminalitet är hopplöshetens barn?
Trista realiteter som riskerar skymma vår moral. Men lyckas vi inte diskutera detta utan att hamna i ett digitalt läge - på eller av - så står där snart nya makthavare som slänger ut tiggarna och åtminstone försöker stänga gränserna.
Broder och svåger!
Jag tycker du i långa stycken resonerar klokt. Frågan är om det på sikt är någon vinst - för mänskligheten som helhet -om vårt samhälle upphör att fungera eller om vi får att A- och B-lag. För att världen skall bi bättre måste allt fler samhällen fås att fungera. Då är det förmodligen fel väg att välfungerande samhällen bryter samman.
På kort sikt är det naturligtvis alltid bättre för flyktingen att tas emot, det mesta är bättre än att leva på en plats där man riskerar att få halsen avskuren. Det moraliska kravet måste dock erkännas - och det gör du till min glädje.
Det är väl ingen som på allvar tänker sig att betala ett så högt pris - så starka moraliska krav ter sig överspända. Men vi har egentligen ingen rätt att tillbakavisa dem. Egentligen borde vi sälja allt vi har och ge till de fattiga. Vi gör det inte men vi bör inte förneka att vi borde.
Som du märker av avslutningen på mitt blogginlägg "Hur öppna hjärtan" tycker jag det är bra att man diskuterar hur. D.v.s. hur integrationspolitiken skall bli bättre. Och att man gör det utan främlingsfientliga övertoner. Jag kommer att fortsätta att diskutera den frågan.
Tuus Lars Westerberg