Jag har svårt att bli klok på vår tid. Ibland tänker jag att det galna kvartseklet är på väg att gå i repris. Jag trodde vi lämnat det stabilt bakom oss. Att 68 fascinerade de efterföljande generationerna främst som avskräckande exempel. Revolutionärens dogmatism, då så gräslig, ter sig numera mest komisk. Som i Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”, eller i den briljanta karnevalsfilmen ”Vaktmästaren och professorn”. Första gången som tragedi, andra gången som fars. För att anspela på ett känt Marx-citat.
Men ibland undrar jag om dagens vänsterintellektuella inte är lika galna. Konstigt nog har de ingen genomtänkt antikapitalistisk ideologi. Vilket marxismen ändå får sägas vara. I stället har man en hyperkorrekt antirasism som man kombinerar med en tillåtande inställning till det egna våldet. Våld från vänster är en helt annan sak än våld från höger. Är du en välmenande antirasist så spelar det ingen roll. Genom den strukturella rasism du inte fullt ut vill se eller erkänna, är du ändå lika destruktiv. Konsekvenserna, inte intentionen, är det enda som betyder något. Om du inte analyserar rasismen som vi, skulle du lika gärna kunnat vara sverigedemokrat. Det är resultatet som räknas inte din välvilja.
Får du däremot ett nackskott från vänster är det en helt annan sak än om du får ett nackskott från höger. Här är det intentionen som räknas, inte resultatet. Det förundrar mig att tänkande intellektuella kan var så förljugna. Men förljugenheten är väl det konstituerande elementet för all sekterism.
29 aug. 14