Ni minns väl de triumferande tonfallen före jul? Från alla renommerade ledarskribenter som tyckte sig fått rätt i immigrationsfrågan. De såg sig som förtalade. Hur orättvist hade de inte blivit beskyllda för att vara rasister och sverigedemokrater, när de bara varit förtänksamma. Att regeringen tvingades till ett tillfälligt flyktingstopp bekräftade deras seger.
Varför kritiserar man dem som röstar på sverigedemokraterna när det bara är människor som känner berättigad oro? Den 19 december skriver Alice Teodorescu i Göteborgs -Posten att hon hörde så många oroliga röster som inte var det minsta främlingsfientliga. Alice Teodorescu anser alltså - uppriktigt!- att det fanns en stor grupp som var kritiska mot immigrationspolitiken utan att vara det minsta främlingsfientliga. En samling förtalade sanningssägare.
Nu kan ”kritisk till immigrationspolitiken” betyda så mycket. Det behöver ingalunda vara så harmlöst som det låter. Det är naturligtvis i sin ordning att man vill satsa mer på svenskundervisning och göra större ansträngningar för att skapa arbeten och bostäder till de nykomna. Men kritiken kan ju också innebära att man förordar en mer restriktiv invandrarpolitik. Inte bara av praktiska skäl utan för att den kostar för mycket, vilket kan gå ut över välfärden. Detta är knappast rasism men onekligen att se till sina egna intressen i första hand.
Man kan också mena att man kraftfullare skulle tvinga invandrarna till anpassning till svenska värderingar och svensk livsstil. Det är ju i så fall kulturell rasism.
Missförstå mig rätt. Vissa grundläggande demokratiska värderingar måste accepteras av alla. Man måste respektera de demokratiska fri- och rättigheterna och man måste tro på människors lika värde. Däremot kan man knappast hindra någon från att vara kultur- och moralkonservativ. Det måste gå att leva som sådan i ett demokratiskt samhälle, annars vore sverigedemokraterna redan av den grunden illa ute. Men samtidigt får man acceptera att andra kritiserar ens värderingar. Det finns alltså demokratiska grundvärderingar som alla måste följa, liksom det finns värderingar som blott är inopportuna. Triviala skillnader som hälsningsseder och klädedräkt utmanar däremot endast intoleransen. Jag skall inte här bemöta de krokiga argument som brukar följa.
De här debattörerna vet naturligtvis hur en slipsten skall dras. Blir det nedskärningar i välfärden så kommer det att drabba de sämst ställda (se t.ex. Ann-Sofie Dahl i Sydsvenskan 21 dec.). Det låter som en sannolik förutsägelse. Men det är fel att framställa det som en logisk nödvändighet. Om man värderade annorlunda skulle man kunna börja uppifrån.
4 jan. 16