Tidningsköpet
Många har förvånat sig över att jag inte ordat mer om Sydsvenskans köp av Helsingborgs Dagblad. Det har sina skäl. Det är en katastrof och en ohygglig förlust för svensk publicistik att HD försvinner. Men det är svårt att känna sig indignerad. Stora stygga Bonniers som köper upp konkurrenterna för att lägga ner den. Eller rättare samordnar, vilket betyder nedskärningar och att den större tidningen tar över.
Men det anmärkningsvärda är inte att Bonnier köper utan att Sommelius säljer. Och då måste man förstå vad HD har varit under bröderna Sommelius. Som bekant var tidningen, när brödernas pappa regerade under andra världskriget starkt högerinriktad och hade en tyskvänlig politisk redaktör. Nationalsocialisterna själva räknade den som en pålitlig sympatisör.
Men Sören Sommelius, sonen, tillhör kulturvänstern. Och det är det som gjort HD till en unik tidning. Efter ett kort misslyckande som ledarskribent blev han tidningen kulturchef och lät ledarsidan bli en upplyst borgerlig ledarsida i tidens anda. Inte längre mörkblå. Bara en förnuftig röst i den liberala kören.
Men på kultursidan satsades det och den fick vara vänsterinriktad. Sören Sommelius var dock en kluven själ. Han kände ansvar inte bara för kulturen utan också för familjen och företaget. Och det var kanske bra eftersom tidningen bevisligen inte körde i diket. Kulturskribenterna fick alltså inga feta arvoden utan betalades rätt normalt med hänsyn till tidningens storlek och betydelse. Jag tror det blev lättare för Sören Sommelius att gynna sidan sedan han avgått som kulturchef. Det var väl först då som kultursidan fick en viss garanterad autonomi i förhållande till ledarsidan. Men, som sagt, inte ens nu ser vi en tidningsägare som hänsynslöst satsar alla sina resurser på kulturen. Men det gav ändå utrymme för en förhållandevis stark och profilerad kultursida. I sin frihet, kvalitet och vänsterinriktning ojämförbar i svensk press.
Varför säljer Sommelius? Han är en gammal man och ingen i familjen vill ta över. Han vill njuta sitt otium. Ett svek? Jag känner liksom ingen lust att moralisera över detta.
Men hur skall man rädda HD:s kultursida? Jag tycker Dagens Etc. skulle ta över den. Det är ju en daglig vänstertidning med goda kolumnister. Kultursidorna har däremot varit tankspridda och saknat ambition. Tänk om man kunde ta vara på HD:s unika kompetens. Men det saknas förmodligen pengar.
Annars har HD haft sin styrka i recensionerna precis som Lars Hermansson, i en aktuell debatt i Aftonbladet, anser att en kultursida bör ha. På så sätt har den varit gammaldags. Åsiktsjournalistiken har inte lyst, bara varit vänster vid behov. I många år var jag åsiktsjournalist i den tidningen. Det var inte så bra eftersom jag är liberal. Jag var ett grus i maskineriet. Det gör det svårt för mig att vara riktigt objektiv på den här punkten. Kanske är det viktigare att vara vänster i dagens pressklimat än att vara oberoende och oförsvuren.
Men det passar bra för Dagens Etc. som redan har profilerade kolumnister. Med HD:s kultursida skulle de också få en kulturell tyngd som är unik i svensk press.
Men varför drömma? I stället blir HD ett annex till Sydsvenskan. Sydsvenskan är en god svensk tidning, en av de fyra morgontidningar, som det är rimligt att räkna med på riksplanet och konkurrerar gott med Svenska Dagbladet och Göteborgs – Posten. Vi får se vad som händer.
26 juni 14
4 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Råd till antirasister
Nästa inlägg: Marxisten och tiggaren
Tanken att kultursidan ska vara som en andra ledarsida, ett andra hem för debatten i tidningen, friare och mindre kontrollerat av ideologier och tankesmedjor - den tanken och det upplägget har ju städats ut av de flesta större svenska tidningar sedan slutet av 90-talet eller så. Och särskilt tydligt av Bonniertidningarna, får man nog säga. Samtidigt som debatten har fått allt mindre utrymme, blivit mer och mer fokuserad på slagord och allt hårdare riggad av redaktionerna. HD och i viss mån Aftonbladet har varit två av de sista där kultursidan har stått relativt fri från ägarnas spanande ögon och ibland kunnat arbeta med den slags oförutsägbarhet och fokus på verklig debatt som man tog för given på den här sortens sidor för bara tjugofem år sedan.
Du minns förstås kultursidestriden på Sydan i början av 90-talet. Den gången vann kulturredaktionen och försvarade sin självständighet och rätt att inte en friare hållning än ledarsidan och att arbeta relativt fritt från tidningens överbossar, som ville klippa ner debatten och kapa ner sidans revir. Men redan 15-20 år senare kunde man bara notera att det mesta av ledningens program från den gången hade genomförts, om än utan större buller utåt. Debatten är nerklippt och förvandad till interna positionerande gräl mellan diverse proffstyckare och krönikörer, tidningen lyckas inte längre få upp verkliga kulturella, konstnärliga och politiska makthavare på banan när en fråga är aktuell; ”kulturfolket” intervjuas enbart när de ska göra ett produktsläpp; kritiken på sidan handlar i stort sett om konjunkturer, slagord och vilka fik författaren eller dj:n brukar besöka. Man är mer än på väg mot en klubb för inbördes beundran – och nära nog irrelevant.
Tack för inlägget. Ja, så hemskt är det.
Tuus Lars Westerberg
Hej käre kusin
Försökte kommentera din blogg, men det gick rakt ut i cyberspace (tror jag)
Kan du mejla mig vid tillfälle?
Arne
Käre kusin!
Kul att höra av dig! Jag har inte din mailadress men jag hör av mig på ett eller annat sätt.
Tuus Lars Westerberg