Coronan har i alla fall den effekten att man kan göra oväntade upptäckter. När man inte varje dag naturligen befinner sig på stadsbiblioteket blir man mer benägen att titta på böcker man har i hyllorna, lästa och olästa. På det sättet har jag nu upptäckt Carola Hansson.
Det har varit två skäl till att jag inte tidigare kommit till skott. Jag har ofta sett henne berömmas. Men åtminstone tre av hennes mest omtalade böcker handlar om familjen Tolstoj. Jag har visserligen läst Anna Karenina, Krig och fred, Kreutzersonaten och Ivan Iljitjs död. Men Dostojevskij-fixerad som jag är har jag inte fördjupat mig i Tolstojs biografi. Sist jag läste om tolstojianer var väl den där lilla novellsamlingen av Ivan Bunin. Och jag har tänkt att jag i så fall borde läsa alla Carola Hanssons böcker om familjen Tolstoj. Och själv vara bättre insatt.
Den andra skälet är hustruns bristande entusiasm. Det har väl något minskat mina förhoppningar att jag här skulle finna något riktigt bra.
Men jag läser hennes andra bok Stilleben i vitt och finner den mycket intressant. På bokens omslag finns ett tavla av Vilhelm Hammershöi. Boken är alltså skriven för att ge intryck av stillhet och förstelning. Och i denna bok finns mycket av underliggande rädsla och ångest.
Och det är ett intressant och originellt minnesarbete. Det skildrar en människas barndom parallellt med hennes mors barndom. Grundkänslan blir densamma i båda liven, vilket ju är naturligt på grund av berättarens starka identifikation.
Det är en stilistiskt lysande roman. Stämningen, inte helt behaglig liksom hos Hammershöi, är skickligt frammålad. Identifikationen gör det nästan svårt att skilja de båda barnen åt. Vad är anledningen till sekelskiftesbarnets ångest och rädsla? Klasshatet finns och den befogade skräcken för revolution.
Men hur kommer det sig att 50-tals barnet har samma rädsla. Hennes syster blir sinnessjuk. Vad är det för fel på denna traderade struktur? Att det finns mycket man inte kan tala om är uppenbart. Men romanen är alltså inte en berättelse utan en skildring av ett tillstånd. Det oförklarade är en del av krampen eller skall vi säga katalepsin.
Så jag tror inte att det är orättvist att Carola Hansson fått så stor uppskattning på sina håll. Jag blir nyfiken på resten av författarskapet.
29 juli 20