Jag ser ytterligare några Bergman-filmer. Skepp till Indialand och Musik i mörker. Båda är från 47 liksom Kvinna utan ansikte som jag tidigare skrivit om. Musik i mörker bekräftar vad jag konstaterat, att en film med manus av Bergman men med annan regissör kan vara bättre än en bergmanfilm där han själv inte står för manus. Musik i mörker har manus av Dagmar Edquist och jag har alltid funnit den bottenlöst dålig. Nu ser jag ändå att den har vissa förtjänster bl.a. spelar Mai Zetterling en renhjärtad och enfaldig flicka på ett sätt som bär fram den hopplösa rollfiguren, så att man faktiskt minns den.
Skepp till Indialand har helt andra kvaliteter. Det är en intressant konflikt mellan en far och hans son. Där den förskräcklige fadern faktiskt har sina beundransvärda drag och den förödmjukade sonen inte alls är någon renodlad ljusgestalt. Under min skoltid visades i TV två gamla bergmanfilmer som gjorde ett starkt intryck på mig Skepp till Indialand och Fängelse. Det var så att säga Bergman före Bergman och jag häpnade över hur bra han var redan då. Fängelse är naturligtvis den mycket bättre filmen, vilket jag senare konstaterat. Men ändå, Skepp till Indialand står sig väl, trots att texten baserar sig på ett drama av den helt okände Martin Söderhjelm. Men man kan tänka sig att det var fader-son-konflikten som tilltalade Bergman.
Och man tycker i efterhand att Bergmans storhet borde stått klar redan då. I varje fall tyckte en ung man att det var märkligt att TV kunde gräva fram så lysande filmer, bland allt som helst borde ha blivit skokräm (ett talesätt från den tiden: Förr gjorde man skokräm av gamla filmer, nu visar man dem i TV). Det var nämligen så att TV under pionjäråren bara hade möjlighet att visa filmer som inga biografer längre hade det ringaste intresse av. Numera gör man nog inte skokräm av gamla filmer utan är tacksam för det man kan bevara och restaurera. Många gamla filmer är åtminstone kulturhistoriskt intressanta. Vilket usla moderna filmer aldrig kan ursäkta sig med.
3 juni 20