Man blir lite förvånad. Först skriver en habil författare en serie böcker som läses enormt. Därför att människor är tillräckligt förflackade för att inte läsa något bättre. Sedan tar det slut eftersom författaren är död redan innan böckerna kommer ut.
Då ger man i uppdrag till en annan underhållningsförfattare att fortsätta verket. Man tar ett säkert kort, en person vars främsta merit är en fantastisk förmåga att föreställa sig hur en fotbollsspelare skulle prata, om han pratade. Förlaget gnuggar händerna och tänker på stora vinster. Och ingen får veta något om boken innan den kommer ut.
Då ställs naturligtvis de stora frågorna. Är det rätt att låta en skicklig underhållningsförfattare imiteras av en annan skicklig underhållningsförfattare? Kanske lika skicklig, men i varje fall inte samma.
Och man ser att Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet recenserar Kerstin Ekman i stället på förstadagen. Och tycker att det är en liten seger, tills man förstår att det inte handlar om respekt för den viktiga litteraturen. Det handlar i stället om respekt för något som man på de stora tidningarna har den yttersta respekt för. Det handlar alltså om ledande kritikers respekt för ledande kritiker. En ledande kritiker måste vara väl förberedd när hen skriver sina epokgörande artiklar. På så kort tid kan man inte för sin självrespekts skull hasta fram något. Då skulle ju den skicklige underhållningsförfattarens skickliga efterföljare inte få det grannlaga och riktningsgivande smakomdöme som han förtjänar. Och hur skulle det då gå med de stora tidningarnas anseende?
31 aug.15