Alla har sin vals att dra, det är bara alltför uppenbart. När Anna Kinberg Batra gjorde sitt utspel och öppnade för sverigedemokraterna och splittrade alliansen, var väl pressreaktionerna inte alldeles förutsägbara. Smålandsposten jublade (Fredrik Haage) och Kristianstadsbladet (20 jan.) . Att Haage jublade var knappast förvånande, han är så mycket knök (konservativ höger) att han var med i den högerextrema tidskriften Salt tills den blev förintelseförnekare. Kristianstadsbladet har ju utmärkt sig i det liberala inbördeskriget och det enda anmärkningsvärda är att det inte var Carolin Dahlman, som basar för Kristianstadsbladets ledarsida, som jublade, utan Petter Birgersson som basar för systertidningarna Ystads och Trelleborgs Allehanda. Birgerssons artikel fanns i alla tre tidningarna. En vacker insats av tre liberala tidningar att ställa sig till höger om Jan Björklund.
Men det mest anmärkningsvärda är att Svenska Dagbladet är tyst på ledarplats, åtminstone i papperstidningen. Först på tredje dagen tar den politiska redaktören, Tove Lifvendahl, bladet från munnen och talar om att det går troll i ord så fort SD är inblandat. (22 jan.). I själva verket är ingenting förändrat i förhållande till SD, menar Lifvendahl. Varför tog det tre dagar att komma fram till detta krokiga tänkande, om man inte förutsätter långa interna diskussioner och åtskilligt grubbel?
Expressen var mot Kinbergs Batras förslag utan att alls beröra förhållandet till sverigedemokraterna (20 jan.). Men Karin Pihl, dagen efter (21jan.), har däremot ett engagerat försvar för politiskt cynism, som inte tycks gå ihop för den som kräver konsekvens.
Ty politik handlar om makt, menar Pihl. Det är blåögt att kräva moral och ideologisk trohet av politiker. Har Kinberg Batra svikit idag kommer Annie Lööf att göra det i morgon. Och man skall inte vara en sådan idealist att man tror att sverigedemokraterna skulle åka ur riksdagen bara för att liberaler polemiserar mot dem. Nej, ju mer man tänker i termer av gott och ont, d.v.s. ställer moraliska krav på politiken, dess mer svävar man i det blå och kommer att bli gravt besviken.
Nåja. Man behöver inte vara optimist för att man kräver anständighet. Hörde vi inte Esaias Tegners röst nyligen vid årsskiftet. ”Erövrar det onda all världen till slut så kan du det rätta dock vilja”. Och Karin Pihl slutar med att säga att hon inte menar att man skall sluta kämpa för det man tror på, antifascism, antirasism och antisexism. Så det finns tydligen en gräns för cynismen. Frågan är bara var den går i Karin Pihls fall. Om man ibland skall kämpa för det man tror på, varför då inte alltid?
En som alltid har kämpat för vad han tror på är Mikael Wiehe. Hans begravningstal i Sydsvenskan till den dödade pojken, Ahmed Obaid, torde bli klassiskt. (17 jan.). Det är inte säkert att Wiehe menar att alla mord i ett kapitalistisk land beror på kapitalismen, men i varje fall tror han att detta mord måste göra det. Därför: vad tjänar våra tårar till, när vi misslyckats med att avskaffa kapitalismen? Den lilla antikapitalistiska minoriteten borde visserligen vara ursäktad, om man nu inte tänker sig en våldsam revolution. Att på demokratisk väg ändra förhållandena torde vara svårt om man befinner sig i minoritet. Men tydligen anser Wiehe att skuldkänslor är mer på sin plats än sorg. Man kan visserligen tycka att man kan behålla gammal god retorik även när de tankar som skapat den har vederlagts av historien. Men då blir det förstås något som skaver.
23 jan. 17