Vi lever i tidens provinsialism påpekade Bertrand Russell. Det tänker jag ofta på. Man har ett liv på sig att vara människa, ett enda. I mitt fall, från 1945 till 20....?. Och det kan man naturligtvis göra mycket åt.
Dessutom låter sig framtiden inte förutsägas. För att man skulle få perspektiv på sitt korta jordeliv skulle man behöva jämföra det både med det som kom före och det som kom efter. Och det låter sig alltså inte göras.
Men bakåt kan man se. Och man kan med viss framgång reflektera över förflutna framtider. Man kan med viss historisk inlevelse tänka sig in i en förfluten tid. Minnas att allt, som kom efteråt, var obekant för den tidens människor, däremot hade de kunskap om och kunde lära av det förflutna. Lyckas man med inlevelsen kan man i alla fall få uppleva och reflektera över skillnaden mellan att känna framtiden och att inte göra det.
Men man skall inte heller överdriva de historiska förändringarna. Det finns en hel del i människans situation som ter sig tidlöst. Det är inte så säkert att det är det. Det är säkrast att säga att det hittills varit tidlöst. I fantasifulla framtidsscenarior kan man naturligtvis tänka sig en radikalt förändrad mänsklighet, där mycket av det vi trott vara evigt i detta att vara människa, är totalt förändrat. Om den biologiska döden inte längre existerar t.ex. blir det en mycket grundläggande förändring. Många funderar säkert i dag på vad ett mänskligt medvetande är, när datorerna i många fall tänker bättre. Vem vet vad som är evigt mänskligt när vi är osäkra på hur man definierar en människa. Jag skall inte fördjupa mig i spekulationer om det som andra begriper bättre. Men det är nog för att antyda att framtiden är oviss för det evigt mänskliga. Biologisk manipulation av känslorna, som vi redan sysslar med genom medicinering, kan naturligtvis också förändra mycket.
Men bortsett från dessa lösa och möjligen feltänkta spekulationer, så har det förvisso hittills funnits mänskliga problem som varit sig lika genom tiderna. Döden, sorgen och kärleken. Det är därför som den klassiska litteraturen fungerar eller kan fås att fungera. Lena Andersson har en gång berättat att hon ambitiöst försökte tillägna sig den klassiska litteraturen utan att lyckas. Modern litteratur tycktes henne däremot relevant och begriplig. Man kan knappast moralisera över detta. Det är bättre att ge upp klassikerna än att framhärda av rent snobberi. Tålamod och ansträngning krävs ofta vid litteraturläsning, klassisk som modern, och naturligtvis kan ansträngningen ibland vara grotesk i förhållande till det ringa utbytet. För mig framstår Hermann Broch Vergilius död som min ruskigaste läsupplevelse men Dantes Divina Commedia ligger inte lång efter. Alltså både en modern klassiker och en gammal klassiker. Joyce Ulysses var rätt ojämn och delvis seg, den krävde en del att ta sig igenom, men hade många intressanta partier. Nästan allt annat jag har läst har inte krävt någon ansträngning alls utan varit ren lust. Min kärlek till mina eviga följeslagare är närmast rabiat. Det finns klassiker som jag ogillar, Goethes Werther, Sigrid Undset Kristin Lavransdatter, Viktor Rydbergs Vapensmeden. Men det beror inte på att de skulle vara svårlästa.
Men så tänker jag på den här konstiga kulturdebatten, som pågår hela tiden och som jag är så engagerad i. Där känner jag mig ofta som en främling. Och jag förundras över alla andra som nöjt finner sig till rätta. Jag tror kanske att ett vänstersyndrom föddes i debatten, i min ungdom på det glada 60-talet, och sedan dess mer eller mindre reflekterat avspeglat sig i medvetandena. Uppfattningen av historien som en kamp mellan onda makter och goda. Och att målet i vårt enda liv är att stå på rätt sida i den kampen. Ju större hängivenhet vi visar dess större mening kan vi utvinna hur detta betraktelsesätt.
Kanske är det detta, att jag alltifrån ungdomen ställde mig utanför detta betraktelsesätt, som gjort mig till en främling.
26 nov.14