Man hör ibland att feminismen har gått för långt. Och tänker då på överdrifterna hos vissa debattörer. Det är en riktig iakttagelse. Men man bör betänka att allting går för långt. Av och till sveper en rättfärdighetens vind över kulturlandskapet. Eftersom vi tycker om att tycka lika här i landet är ingen däremot. Det enda sättet att utmärka sig är att vara mer rättfärdig än andra. Det är därför man kan läsa de mest bisarra saker. Är man bara galen i tangentens riktning kan man ostraffat vara hur galen som helst. Det kan ligga någonting i det, resonerar de kloka, och utgångspunkterna är i alla fall det vi alla är överens om.
Detta drabbar förstås feminismen och antirasismen. Som det en gång drabbade den arma socialismen (men där var inte ens grundtanken sund – även om välviljan och det moraliska patoset naturligtvis var det). Det känslomässiga behovet av att slippa tänka men känna stark och helgjutet framträder naturligtvis också alltid. Därför är hatet mot liberalerna, d.v.s. människor som är nyanserade och ser och erkänner komplikationer, ständigt starkt.
Det var därför man på sin tid försvarade Baader- Meinhoff. Visst det var att gå för långt. Men kunde man helt ta avstånd? Var inte dessa personer ändå mer hedervärda än CIA-betalda liberala debattörer? CIA ansågs nämligen finansiera alla liberala debattörer. När jag var som djupast i min studentfattigdom önskade jag ibland att det varit sant.
Jag var där och jag hörde dem. Som vänsterliberal och medlem av Smålands nation var jag aldrig okunnig om hur psalmerna gick. Detta till skillnad från konservativa debattörer som höll så långt avstånd att de aldrig hörde annat än det som sas offentligt.
Jag upplever dagens vänster som den gamla vänsterns barn. Till dem kan jag bara säga: Lita aldrig på era föräldrar! Jag hade själv en vulgärkonservativ far vars sannolika tyskvänlighet under andra världskriget jag först nu tycker mig ha genomskådat. Den gamla 68-vänstern har all anledning till att ge en rosafärgad bild av sin ungdom och vi tenderar alla att glömma våra förvillelser. Eftersom vi förändras gradvis får vi lätt intrycket att nya insikter har funnit med från början. Om man vet hur man ser på saken i dag och inte kan minnas några stora omvändelser missar man lätt tidsandans små och omärkliga förändringar. Inte heller är man alltid riktigt uppriktig mot sig själv och andra. Jag tror att vänsterarvet har traderats i renad och idealiserad form. Men jag var där och jag såg vad jag såg och hörde vad jag hörde.
Det är alltså inte sant att feminismen har gått för långt – en sådan utsaga har naturligtvis ingen mening. Ideologer kan gå för långt, aldrig ideologier. Man kan förstås tycka att allt för många, alla man träffar, hänger sig åt överdrifter. Men det förblir diffust och generaliserande. Den enda vägen är att angripa varje enskilt fall. Det låter sig utmärkt väl göras.
Hittills har jag inte hört några anklagelser för att antirasismen gått för långt. Men angreppen på identitetspolitiken är ett angrepp på tendenserna till hyperkorrekthet.
Man får ett sorts lugn när man inser detta. Man kan hålla fast vid att manschauvinism och rasism måste bekämpas. Man vet att den galenskap som är i linje med trender ett tag kommer att tas på allvar. Den som är galen mot trenderna utdefinierar däremot sig själv. Ingen bryr sig ens om att fundera på varför hen har fel. Den som vill ha rätt mot tiden – vare sig hen har det eller inte – kommer alltid att ropa i vinden. Och väcka en indignation som kanske tio år senare blir obegriplig.
Det ger sådan status att tänka rätt bland de rättrådiga. Den pedagogiska uppgiften, om vi nu har så rätt, hur skall vi klarast och enklast förklara detta för de stackare som inte inser detta. Ja, det får väl bli ett uppgift för dem som mer intresserar sig för människor än för status. Lätt är det inte. Bland annat för att ointellektuella människor – liksom intellektuella – styrs av sina känslor. Och egentligen inte vill något annat. Det är den senare insikten som skapar min växande misantropi.
17 nov.14