Jag läste någonstans, kanske var det i en dikt, att när man blir äldre blir dagarna långa och åren korta. Jag tycker inte det stämmer. Jag tycker nämligen att även dagarna blir kortare. Aldrig var dagarna så långa som när jag var barn.
När man säger att livet är kort är det den äldre människans livsupplevelse som ligger bakom. Man skulle lika gärna kunna säga att livet är långt. Underförstått i påståendet ”livet är kort” ligger ett beklagande, vårt alltför korta liv. Men jag har ett tydligt minne av att jag under en dyster ungdom fann livet alltför långt. Självmord tycktes mig framförallt onödigt grymt mot omgivningen, förutom dess rent fysiska otäckhet. Så det gäller alltså att hålla ut så där en femtio år till. Hur många tomma eller plågsamma dagar är inte det?
Och när jag går genom lundahösten tänker jag på min barndoms höstdagar. Varför var de så långa? Det som gör dagarna långa är säkert att man tvingas till passivitet. Jag var av naturen ett passivt barn med en tidigt förvärvad uppgivenhet. Jag har satt det i samband med tidiga sjukhusvistelser, där något hände som jag absolut inte ville skulle hända och som jag inte kunde göra något åt. Jag blev också överbeskyddad, vilket vande mig vid att andra gjorde saker åt mig. Min allmänna oförmåga gjorde att jag dåligt kunde delta i klasskamraternas aktiviteter, men skolplikten gjorde att jag ändå måste vara närvarande. Så jag stod där och glodde och väntade på att dagen skulle ta slut. För åldringar mildras ofta ledan av en halvslummer, en töcknighet i själva upplevelsen. Som barn var man klarvaken, kände den kyliga luften, såg de gulnade träden, höstdagen förnams i hela dess tröstlösa och melankoliska längd.
En sådan skillnad mot nu, när man glad skuttar till datorn. Och dåsigheten inte är en förmildrande faktor i dagarnas längd utan ett hinder i vägen. Det gäller att hålla sig vaken och skärpt så länge det går. Att vara maximalt effektiv de stunder hjärnan är klar.
30 okt. 20