Det är ju en intressant fråga som Greta Thurfjell i DN (uppenbarligen i nätupplagan på midsommardagen) ställt till Björn Ulveaus och intressant är också hans svar (23 juni). Och det har ett mycket vidare intresse än polariteten troende-ateist. Varför är människor mindre inlevelsefulla när de polemiserar och mer inlevelsefulla när de skapar konst?
Jag tror det alltid är så och man kan fråga sig varför. Till och med en person med hätska och kuriösa åsikter som Strindberg tycks bli mer inlevelsefull när han skapar gestalter. Tydligen har man sett och förstått något som man inte riktigt integrerat. Som når över medvetandes tröskel när man sätter sig för att låta människor mötas i sin skapade värld. Lukács talade om ”realismens triumf”, apropå Balzac, tror jag. Den konservative författaren såg världen och beskrev ärligt det han såg. Och undergrävde indirekt det han var satt att försvara.
Nu hade Ulveaus sin förlaga i Vilhelm Mobergs text. En ateists kärleksfulla inlevelse i en from människa.
Ulveaus påpekar att ateister inte är några fyrkantiga, fantasilösa och känslokalla människor. Det varierar från person till person, skulle jag vilja säga. Men betyder påståendet att ateister ofta har dessa negativa egenskaper, är det en fördom. Jag vet inte hur vanligen förekommande den fördomen är. Den vanligare fördomen är väl att kristna skulle vara moraliskt bättre eller åtminstone känsligare. ”Och du skall vara kristen, som är så elak och så full av brist!” Mig har det aldrig förvånat ett dugg att kristna människor ibland kan uppvisa den mest häpnadsväckande okänslighet. Står det inte i Bibeln att det är de sjuka som behöver läkare inte de friska.
Då förvånar det mig mer att människor med nationalsocialistiska åsikter kan vara goda människor och att antinazister kan vara onda. Men till och med det kan man stöta på. Man kan förundras över människors förhållande till sin idéer. Ty jag är helt övertygad om att de nationalsocialistiska idéerna är onda.
Men varför blir man fyrkantig när man polemiserar? Jag är övertygad om att en stark inlevelse inte är oförenlig med ett klart avståndstagande. Jag tror till och med man blir en bättre polemiker på det sättet.
Men vi lever i en sekulariserad kultur som är tämligen religionsfientlig. Så därför är fördomarna om religion och troende människor mycket starkare än fördomarna mot ateister. Har man en gång vid 1900-talets inbrott brutit med kristendomen så har man ju inte därefter haft någon kontakt med religionen. Då är det naturligt att ens föreställningar om kristendomen blir lite 1800-talspräglade. Men även nutida kristna lever i 2020-talet. Så det är mycket teologisk reflektion de flesta sekulariserade har missat.
Men det är klart att det finns fromma idioter liksom det finns fullt av ofromma. Det är inte bara av hygglighet man bör söka bemöta motsidans mest intelligenta argument i stället för de sämsta. Utan helt enkelt för att de är intressantare.
24 juni 20