Jonas Thente har skrivit en sådan där bra DN-artikel (22 april) som ser något nytt och diskuterar sådant som inte är självklart. Sveriges malligaste morgontidning har en lång period haft anledning att vara mallig.
Vad säger Thente? Näthatet är ett uttryck för underläge. Att håna och förakta näthatarnas stavning är ett uttryck för klassförakt. Näthatarna är svikna av PK-folket i allmänhet och av vänstern i synnerhet. Deras enda talesmän är sverigedemokraterna.
Vad är felet? Att genusperspektiv och rasifieringsperspektiv har ersatt klassanalys?
Naturligtvis är näthatet ett symptom på underläge. Näthatarna är samhällets losers. Den som är loser har en mindrevärdeskänsla att hantera och det är naturligt att den tar sig uttryck i aggression mot (valda delar) av omvärlden. Hur skall man förändra det? Att skapa ett samhälle där det inte finns några förlorare? Eller att rikta förlorarnas aggression mot samhällets orättvisor och mot de människor som försvarar samhällets orättvisor? I stället för att mobba människor av fel kön och fel etnicitet som fördomsfullt kan göras till syndabockar för det egna misslyckandet.
Går det att skapa ett samhälle utan förlorare? Är man förlorare har man alla skäl till en revanschistisk attityd. Hela nationalsocialismens idé är uppbyggd på detta. Bekräfta och förstärkt deras fördomar, ge dem syndabockar att hata. Finns det en alternativ väg att ta sig an deras sak?
I bakgrunden maler den övergivna marxismen. Det är lätt att minnas att marxismen gav arbetarklassen en religiös status. Arbetarklassen var den utkorade klassen. Här fanns en grund till stolthet, man var historiens utkorade frälsare. Men man glömmer Marx förakt för trasproletariatet. Det är närmast det det här är fråga om.
Och inte bara trasproletariatet. Det är alla som misslyckats och har låg självkänsla. Det är misslyckade människor från alla klasser. Mer misslyckad än en näthatare är bara den som inte kan sköta en dator eller är ren analfabet.
Det är svårt att se de lundaakademiker som sitter i sverigedemokraternas ledning som misslyckade personer. Inte heller tror jag att de är cyniska hycklare. De delar uppriktigt sina väljares fördomar. ”Hur får man genomslag för fördomar i ett upplyst och demokratiskt samhälle?” är deras problem. Men varför har man dessa fördomar trots att man inte är förlorare? En gång var man en intelligent och beundrad skoltidningsredaktör. Vad är Jimmie Åkessons bevekelsegrunder?
Och vad vill Thente? Att bjuda näthatarna ett Johan Jönssonskt klasshat som kompensation för sexismen och rasismen? Det är riktigt att Johan Jönssons tonläge ligger närmare näthatets än den verserade Jimmie Åkessons.
Hur skall man nå dem som är enkla i huvudet med komplicerade resonemang? Känslomässigt baserade fördomar är slagkraftigare och begripligare än sofistikerade resonemang. Men enklare och slagkraftigare kunde antirasismen formuleras. Det ger ingen cred på kultursidorna att få det självklara att framstå som ännu mera självklart. Men det är åtminstone en viktig uppgift.
Men att alla människor inte är lika intelligenta, inte har samma impulskontroll, inte är lika socialt smarta och drar vinstlotten i livets Operation Robinson, är svårt att göra något åt. Och så länge som förlorare finns, finns också revanschismen. Den som kan skapa ett samhälle, som kompenserar för dessa naturens orättvisor, gratulerar jag.
Vad man kan göra är att skapa ett bättre och mer jämlikt samhälle. Det löser inte näthatarnas problem, men kan göra dem något färre. Och så måna om enkelhet och tydlighet i det man själv säger. Problemet är inte vilka som är de sanna antirasisterna. Utan hur man argumenterar mot rasismen med maximal slagkraft.
Lyckligtvis är underklassen inte längre ödmjuk och står med mössan i hand, lyder en vanlig vänsterkliché. Men jag tror att förlorare förr i världen hade lättare att acceptera sina nederlag. Det var som det var. Och att det finns orättvisor som man inte kan göra något åt är ju faktiskt en sund attityd. Men så länge de ekonomiskt dominerande och de intellektuellt pratande klasserna inte visar minsta spår av ödmjukhet eller ens hov är det naturligtvis ett orimlig krav. Hur accepterar man ett havererat liv när man inte ens som vinnare är fri från småsinthet och avundsjuka.
De två repliker som kvällstidningarna levererade i går, Åsa Linderborg i Aftonbladet och Jens Liljestrand i Expressen, uppvisar den vanliga uselheten. För Åsa Linderborg är det viktigt att klassbestämma skurkarna, så att skuggan inte faller på den egna familjen. Oavsett klassbakgrund är naturligtvis inte näthatarna representativa för någon klass och det menar inte heller Thente. Och Åsa Linderborg tror att Johan Jönsson kritiseras genom att jämföras med näthatarna. Men han anförs väl snarare som ett exempel på progressivt hat. Och Jens Liljestrand tror att Jonas Thente vill ursäkta näthatarna. Åh,hå, ja,ja.
Se också Maria Svelands rätt rimliga självförsvar i DN idag.
24 april 14