Man kan inte säga att de kritiker som försöker försvara att de höjde Nikanor Teratologen till skyarna inger förtroende. Senast ut var Clemens Altgård igår i Skånska Dagbladet (26 juni). Den ende som besinnat sig är Per Svensson i Sydsvenskan (17 juli) som konstaterar att han vid en intervju med författaren var helt överens med denne. Man får inte vara naiv nog att tro att en författare står bakom vad hans roman uttrycker. Och sedan konstaterar Svensson sorgset att den här gången var det tydligen författaren som var naiv. Han är verkligen lika förfärlig som sina romaner.
Arg är därför Annika Borg i Barometern (25 juli) och speciellt arg är hon på Anders Johansson i Aftonbladet. Och Anders Johansson text, publicerad 20 juli, är verkligen något i hästväg. Han är mer oroad över den liberala chauvinism som tävlar om vem som har mest ”svenska värderingar” än av Teratologens antisemitism. Tanken är att små fördomar, som omfattas i samsyn, är värre än grova fördomar som ställer sig utanför allt och är bortom allt. Det är en rätt exotisk värdering.
Men annars är Johanssons artikel en provkarta på grumliga 80-talsvärderingar, den ideologi som drogade en helt generation litteraturteoretiker. Därför kan han angripa sin kritiker Magnus Ullén för att han inte ser dialektiken, dekonstruktionen, rörelsen i Teratologens romaner. ”Men en av de stora poängerna med litteratur är, för att uttrycka det enkelt, att det är ett tänkande som är lösgjort från sin upphovsman”, hävdar han vidare.
Det låter ju lite lustigt. Men kanske ligger det någon sanning i detta. Våra intentioner är ofta inte så klara innan vi givit våra tankar ord. Och då kan man ju förlägga intentionen till texten i stället. Och fiktionens karaktär av fiktion gör det möjligt för författaren att medvetet mena något annat än det hen säger. Påståendena vill blotta något, inte påstå något som delas av författaren. Just ett sådant uttalande av Teratologen lyfter Clemens Altgård fram.
Och vad skall man tro om det i ljuset av författarens antisemitiska flashbackverksamhet under signaturen Ezzelino? Att det är rent hyckleri, det stämmer ju också med vad han sa till Per Svensson? Altgård föreslår att Ezzelinos antisemitism inte heller skulle vara uppriktigt menad. Det kan röra sig om provokationer för provokationens egen skull. Ezzelino menar inte alls vad han säger. Det är knappast någon ursäkt, den som mobbar kan aldrig försvara sig med att han gjorde det på skoj, lika lite som den som sprider inhumana fördomar.
Det kan hända att det är en motsvarighet till Tourettes syndrom, författaren kan helt enkel inte låta bli att skriva något olämpligt. Att vara offer för en sådan tvångstanke kan man ju kalla för att driva ut demonerna. Men i så fall är det självbedrägeri. Den rimligaste tolkningen är väl att han är inhuman och antisemitisk. Och vad lär vi av en text som uttrycker detsamma?
27 juli 16