Förre biskopen Bengt Wadensjö har skrivit en ypperlig artikel i senaste Svensk Kyrkotidning. Ypperlig skall här inte förstås som invändningsfri men väsentlig, angelägen och intressant.
Han beskriver moderna människors längtan efter andlighet och deras existentiella ångest. Och hur föga kyrkans traditionella teologi är ett svar på detta sökande och en bot för denna ångest.
Det behövs alltså en teologisk översyn. Många människor förknippar Gud med underkastelse och förtryck snarare än med befrielse. Därför att man fått sina föreställningar från en förlegad förkunnelse. Därav behovet av förnyelse.
”Det gamla är inte fel, och det finns de som med allt rätt älskar det, men det gamla ger inte längre ett autentiskt liv”, skriver Wadensjö. ”Vad då 'autentiskt' och 'autentiskt' för vem?”, kan man fråga. Är inte sanningen snarare den att vissa i religionen söker underkastelse snarare än befrielse. Själva brukar de tala om befrielse genom underkastelse. ”Lydnad” kan vara ett honörsord för många. Tro en man, som dagligen läser Dagen. Alla som vet något om psykologi vet att lydnad under auktoriteter kan ge gott samvete och undanröja tvivel, grubbel och beslutsångest. Det är bara för emanciperade människor – och låt oss hoppas att de idag är överlägset flest – som detta är en stötesten. För andra är det själva poängen.
Stor sak i det. Låt oss hålla oss till emanciperade människans situation. ”Synd- skuld-nåd-konceptet spelar idag en underordnad roll”, konstaterar Wadensjö insiktsfullt. Och föreslår följande syndabekännelse: ”Jag stressad, splittrad människa, som inte hinner det jag vill, och som känner skuld för att jag inte ger den tid jag borde till mina barn, vänner och föräldrar.....” Och så ber man om befrielse från detta. Så är det: att inte räcka till i kärlek, mest därför att man inte orkar fokusera på det väsentliga. Det är sannerligen en modern problematik.
Wadensjö diskuterar sedan gudsbilden, missionsbefallningen, synen på döden och – reinkarnationen. Det senare kanske mest som ett försök till öppenhet, en vilja att inte avfärda andra andliga erfarenheter rak av. Det står naturligtvis i en viss spänning till nödvändigheten av att vara tydlig med sitt eget alternativ.
Missionsbefallningen tycks mig förlegad och poänglös, eftersom ökad kristen tro inte nödvändigtvis ökar kärleken i världen eller ens lyckan hos individerna. Dessutom skapar den snarast hat och konfrontation – eller kan göra det – i en mångkulturell värld. ”Är vi mogna att gå från sanningsmonopol till samtalande dialog?” frågar Wadensjö retoriskt.
Beträffande Gudsbilden är jag mer tveksam till de wadensjöska resonemangen. Han talar om ”nådehavet” och nödvändigheten att rensa ut all antropomorfism. ”Någon har invänt att det är svårt att ha en relation till ett hav, man behöver en person. Jag svarar att då är det något som är fel. Skall vi göra Gud efter våra sinnens begränsningar? Är Gud vår avbild eller är vi Guds avbild? Kan man rätt av negligera Jesu ord om att Gud är ande? Är Gud ande finns Gud inte som person någonstans.”
Men den invändning som Wadensjö avvisar har ju mycket som talar för sig. Allt tal om Gud är ju metaforiskt. Är Gud varken han eller hon eller hen, som Wadensjö så riktigt konstaterar, så är Gud inte heller ett hav. Det är bara en bild. Inte en personlighet i mänsklig mening mera något som strömmar och omsluter. Men alltså något man kan samtala med och ha en relation till. Där liknar Gud mer en medmänniska än ett opersonligt hav.
”Det betyder att man kan döda människor men inte idéer”, säger Wadensjö om döden. Det låter som ett avvisande av det individuella fortlevandet efter döden. Medan evigheten tillhör kärleken, allt det som bygger gudsriket. Den som varit med att bygga, tillhör i en mening evigheten. För att uttrycka mig mera fromlande än biskopen själv.
Låt mig så här på sommaren sluta med en dikt av Piet Hein.
 
Min Muse och min Lyre- lad oss sammen
vandre bort!
Livet är så endeligt, Sommaren er så kort.
Over en Tot Gröftegrönt (en tuva dikesgrönt) staar Himmelvaelvet buet (böjt)
Den der vill ha evighet maa söge den i Nuet.
 
Tiden blir till ingenting, og Öjeblikket langt.
Markernes Kammiledoft (kamomilldoft) gemmer på så mangt.
Solen lys är ladet med en overjordisk Viden (vetande) -
Det der gis af Evighet gaar vinkelret paa Tiden.
 
Den som kan sin Wittgenstein känner igen tanken.
 
25 juni 15