Jag läser Erik Helmerssons ledarkommentar i DN i lördags (21 april) och blir alltmer irriterad. Vad är det han säger? Kritikerna tar helt avstånd från en film. Erik Helmerson tar i likhet med kritikerna avstånd, men han finner filmen tankeväckande. Det är inte bra att bara vilja ha sina åsikter bekräftade. Man måste se ett värde i det som på ett intressant sätt ifrågasätter dem.
Det är väl, välvilligt tolkat, vad han säger.
Jag tycker också att man skall ta del av allt. Men som kritiker har man ju att framföra sina åsikter. Nazipropaganda och pläderingar för de lägsta fördomar har ingenting att lära oss. Kärnfrågan blir då: när ifrågasätts mina åsikter på ett sätt som kan betraktas som intressant?
Det räcker nog inte med att filmen har ett sug som vädjar till något inom en. Det som vädjar till det sämsta hos människan vädjar till var och en. Den som framställer vissa människor som undermänskliga har alltid en viss appell. Också vi vet att människor kan vara lömska. Vi tycker alla att några är skurkar. Kanske inte just dessa människor, men några.
Än starkare naturligtvis filmer som talar om rättfärdig hämnd och enkla lösningar. Eller som vädjar till avundsjuka och oklara mindervärdeskänslor. Varför finner Erik Helmerson en film, om rättfärdiga våldslösningar och om att ta lagen i egna händer, tänkvärd?
Och varför är filmens dilemman speciellt tänkvärda idag? Hämnden har ju varit ett tema alltifrån de isländska sagorna och Greven av Monte Christo. Och i amerikansk b -film har ju den rättfärdige hämnaren varit en genomgående tema.
Vad är det som gör att Erik Helmerson idag börjar fundera på om det inte ligger något i det? ”Vem är den verklige fascisten – brottslingen som med råstyrka tvingar omgivningen att leva i skräck eller den i omgivningen som försvarar sig?” Frågar sig Helmerson.
En bra fråga är varför han just idag ställer sig den frågan. Och Helmersons fråga är en konstig fråga. Det är väl ingen som förnekar gangstrarnas uselhet eller vill försvara deras översitteri. Möjligen skyms indignationen av en viss resignation, hopplösheten i att utrota all kriminalitet. Man finner den vara bortom alla moraliska frågor, eftersom man inte gärna kan ha mer än en moraliskt inställning till dem. Den som tar lagen i egna händer däremot bör moraliskt fördömas. Hen gör sig därmed själv till kriminell.
Fascist kallar man den som vill brutalt förinta alla avvikare, inklusive kriminella. Ingen metod är för hård och inhuman för att tillgripas. Det hindrar inte närheten till den kriminella världen. Nazismens gatuhuliganer var ofta ursprungligen inte så sällan halvkriminella. Sverigedemokraterna lär vara det riksdagsparti med flest straffade.
Visst, hämnd och enkla våldslösningar har sin appell. Och har uppenbarligen alltid haft den. Att Helmerson börjar fråga sig om det inte ligger något i det, beror nog tyvärr på tidsandan.
25 april 18