Ibland kan man tycka att det som sägs är så dumt att det inte behöver bemötas. Men det är en farlig känsla. Även om invändningarna kan tyckas självklara är de uppenbarligen inte det för dem som levererar dumheterna. Det sägs att vår debatt har demokratiserats och blivit mindre elitär. På nätet kan fler än en utvald skara komma till tals. Därför är också en enkel pedagogik på sin plats.
Dan Korn ger i Sydsvenskan (25 feb.) ord åt en tankefigur som tycks ha fått en viss spridning. Jag citerar:
”Det har faktiskt blivit självklart att radio, tv, bibliotek och museer skall företräda en viss åsikt att man överhuvud taget inte tänker på den som politisk. Man ser den helt enkelt som rätt. De med andra åsikter ses som onda människor som det därför är rätt att angripa.”
Dan Korn har helt rätt i att det handlar om politiska åsikter. Och varför skall den ena politiska åsikten vara bättre än den andra? Varför erkänner man inte att det handlar om värderingar?
Ty det handlar om värderingar och dessa värderingar är våra demokratiska grundvärderingar. Att liberal demokrati är bättre än illiberal demokrati och än mer än diktatur är en ren värdering. Det handlar alltså inte om att ha någon sorts absolut rätt och att motståndarna är onda. Det handlar bara om en djupt känd värdering som ligger till grund för det samhälle vi råkar ha här och nu. Det står var och en fritt att tycka annorlunda. Men i en demokrati gäller de politiska värderingar som vi kallar demokratiska.
Och observera jag talar om liberal demokrati, en demokrati som förutom på majoritet vid allmänna val också bygger på de demokratiska friheterna, som ingen majoritet får kränka. Den dag jag inte får yttra mig och är tvingad att klä mig efter statens direktiv har demokratin upphört.
”Man talar om kulturkrig. Jag skulle hellre vilja beskriva det som mobbing.” Säger Korn vidare. Ja, det är ju två ord med olika känslovärde. Men sakligt sett kan det ju beskriva samma verklighet. Om två opinioner bekämpar varandra kan naturligtvis den opinion som upplever sig vara i underläge känna sig mobbad. Och det är ju sällan det väger alldeles jämt i ett kulturkrig. Dessutom tycks det ligga i människans natur att känna sig vara i underläge. Motsidans angrepp känns mycket starkare medan den egna sidans angrepp kan kännas naturliga och inte mycket att fästa sig vid. I vår tid är det ju också kamp om offerkoftorna.
Denna bild är naturligtvis förenklad så till vida som den koncentrerar sig på huvuddragen.
Allt som betraktas som ont och dåligt gör det inte bara för att man värderar annorlunda. Brister det i logik och konsekvens är det inte heller bra. Där är det svårt att ropa att det ena är så gott som det andra. Och en del ter sig bara humanitärt och upplyst utan att egentligen tillhöra våra demokratiska grundvärderingar. Den som ifrågasätter humanitet och upplysning behöver inte vara en dålig demokrat.
Det skall sägas att Dan Korns artikel handlar om att ta avstånd från politikernas tendens att styra konsten och det fria ordet. Sverigedemokraternas såväl som tidigare försök från andra håll. I detta kan jag naturligtvis bara instämma. Vad jag reagerade mot var hans försök att klä sverigedemokraterna i offerkofta och tona ner dess förfärliga tendenser. Vilket är vanligt bland konservativa och förment liberala krafter som ser en möjlighet till makt via sverigedemokraterna.
27 feb. 20