Två frågor står på dagens agenda. Varför stannar kvinnor hos misshandlande män? Och varför misshandlar vissa män kvinnor? Man klagar på feministiskt håll över att man ställer den första frågan i stället för den senare. Men båda frågorna förtjänar att ställas. Den första kan man till nöds begripa. Den andra närmar sig det obegripliga.
”Människan är dessutom död och kan inte höras”. Säger den aktuelle förövaren. Ja, något av det mänskliga tycks vara dött inom honom och det måste man kanske förutsätta för att det skall vara begripligt. Människan är död och därför hör man ingenting.
Har det något med manlighet att göra? Ja, jo. Att misshandeln tar sig fysiska uttryck har nog något med manlighet att göra. Skulle han kunna misshandla en svagare man? Ja, det kan väl förekomma i homosexuella förhållanden. Men man kan inte utesluta ett speciellt kvinnohat. Den som är beroende är inte fri.
I den klassiskt manliga idealbildningen är det naturligtvis vanhedrande att slå den som är fysiskt svagare. Det måste alltså vara primitivare än så. Det handlar inte om mänskliga ideal överhuvudtaget utan om reptilhjärnans seger. Varför står man inte ut med nära relationer? Är det det att bli sedd och genomskådad som är så svårt? Är det en intellektuell underlägsenhetskänsla som måste kompenseras?
Eller går man och bär på en generell vanmakt som får kompenseras, hämnas, på den som är närmast till.
Att kvinnor har svårt att lämna förstår jag. Man vill ju gärna förlåta och ge en ny chans. Därför är det lätt hänt att man lämnar för sent eller inte kan lämna alls. Man önsketänker, ibland över självbedrägeriets gräns, man gör en felbedömning. Här finns en insikt som kan tillämpas på många livsområden. En människas beteende har en tendens att upprepas, man förbittrar bara sitt liv genom att hoppas på förändring.
Människors omdömen om en betyder mycket. Omgivningens förakt blir lätt självförakt. Kanske har män lättare än kvinnor att sätta sig över omvärldens domar. När omvärlden blir en enda man som systematiskt föraktar en blir det svårt att hålla sig fri. När föraktet blir självförakt är det svårt att ha något att sätta emot.
Alla relationer är individuella med individuella förklaringar. Men detta är väl vad som kan sägas generellt.
Men en sak ur den aktuella debatten bör påtalas. Malin Ullgren skriver i Dagens Nyheter (26 mars): ”Kvinnors skelett bryr sig inte om pressetiska regler”. Det är en djupt obehaglig formulering, en formulering att ångra. Det är lätt att tolka det som en uppmaning till lynchjustis. Regler och lagar betyder ingenting när folket kräver rättvisa. Tolkar man det i stället så att lagar
och rättsprocesser aldrig kan utplåna moralisk skuld är det naturligtvis sant. Men är en sådan tolkning möjlig? När reglerna direkt kontrasteras mot brottets fruktansvärda resultat.
Och det är någonting mer än att som Gunilla Brodrej i Expressen (27 mars) finna den vara en snygg och effektivt formulering. Ehuru betänkligt våldsam och känslostark.
28 mars 19