Jag läser i Svenska Dagbladet (17 april) att Michel Foucault anklagas för att ha sexuellt utnyttjat barn i Tunisien. Det får mig att tänka i många olika riktningar.
Dels på minnets sätt att fungera, dels på det nära sambandet mellan upplevelse och tolkning. Mannen som anklagar Foucault minns att han föraktfullt kastade slantar till småpojkar och kom överens med dem om kärleksmöten. Men rapportörens före detta flickvän som var med i Tunisien minns slantarna men inte överenskommelsen om några kärleksmöten. Så är det nog ofta att man minns som sanning också det man misstänkte och tolkade inte bara det man verkligen såg. ”Så var det säkert, det måste vara avsikten med hans beteende.” Och sedan blir detta en del av minnet. I efterhand blir inte skillnaden mellan vad man säkert vet och vad man anar så betydelsefull.
En helt annan tanke är att man måste akta sig för anakronism. Det är många franska intellektuella som anklagas för att de pläderade för pedofili på 60-talet. Och också gjorde sig skyldiga till pedofili. Sanningen är ju den att de trodde det var oskadligt. De var alltså inte medvetna om vad de gjorde. Varför skulle tabut mot pedofili vara rimligt, när inga andra tabun var det? Om sexualitet inte betydde så mycket hur kunde det då vara skadligt. Jag tror utan vidare att man numera vet att pedofili är skadligt. Men jag har fortfarande svårt att förstå hur det kan vara det. Christina har försök förklara det med att den unga individen är lättpåverkad och inte riktigt mogen till egna beslut på detta område. Men detta gäller ju alla områden där den myndige bestämmer över den omyndige. Vad är det för speciellt med just sexualiteten? Och hur skall man se på de nödvändiga övergrepp som vi utsätter barn för i sjukvården. De kan ännu inte förstå nödvändigheten av de åtgärder den vuxne utsätter dem för. Sprutor och annat som skapar smärta är rimligtvis obehagligt. Varför talar ingen om detta som ett livslångt trauma?
Jag förmodar att det finns människor som är sexuellt intresserade av mycket små barn. Och de som är intresserade av lite större förpubertala barn. Det är en mycket speciell läggning och där finns ingenting som den som inte har den läggningen känner igen. Barn i puberteten däremot triggar helt normala sexuella impulser. Där krävs moral och eftertanke.
Men visst är det konstigt om man haft ett förhållande i alltför unga är och då upplevt det som positivt, att det i efterhand ter sig som ett trauma. Såsom fallet är med Vanessa Springora. Här kan man ju undra om inte samtiden spelar en ett spratt. Hur är det med kropp och själ och hur är det med kultursjukdomar? Jag är helt övertygad om att man kan dö av voodoo. Är man övertygad om att man skall dö så är det inte osannolikt att man dör. Jag tror kultursjukdomar finns och att det lidande de åstadkommer är verkligt.
Jag undrar om dessa försiktiga funderingar på grund av sitt innehåll vore omöjliga att publicera i ett större sammanhang. Men jag är inte ute efter att anklaga eller försvara. Jag vill bara begripa.
20 april 21