I min ungdom skrev jag mig ofta fri. De inre konflikterna måste bearbetas, trycket måste lätta. Det anses som missbruk att låta skrivande bli psykoterapi. Men låt oss pröva hypotesen att skrivandet nästan alltid har ett inslag av psykoterapeutisk behandling. Det måste finnas ett inre tryck för att åstadkomma en bra text.
Det oartikulerade vrålet finns också. Känslorna är starka, men kan inte behärskas, ges form och gestaltning. Skrivandet har blivit enbart känsloutlopp.
Men den goda texten måste förmedla känslan av att den var viktig att skriva. Det är på liv och död. Den som skriver måste ha något för honom viktigt att säga mig. Då når texten fram. Läsaren nås av ett tilltal som är förnimbart också för den som inte förstår eller som på ett intellektuellt plan missförstår det som sägs. Han uppskattar, om inte annat, att ha blivit föremål för ett allvarligt tilltal. Det är på mig han ropar.
I många år läste jag filosofi. Många medstuderande tedde sig lätt schitzoida. Jag fick en stark känsla av omöjligheten att kommunicera. Jag undrar hur mycket av detta som var en projicering och speglade mitt främlingsskap i en miljö präglad av ett strikt, naturvetenskaplig tänkande. Ändå förefaller det vara ett rimligt antagande att komplicerade tankar är svåra att kommunicera. Det skapade hos mig den svårutrotade fördomen att en människa -egentligen- bara förstår sitt eget tänkande.
Jag läste något egendomligt i första delen av Herbert Tingstens memoarer. Det handlar om ett självmord. Tingsten befinner sig i den delen av sitt liv när han hunnit gifta sig för första gången. I utlandet träffar han en annan kvinna, som också är gift. Och det uppstår en hejdlös, ömsesidig förälskelse. De lever i ett kärleksrus, men tycks på något sätt se relationen som utsiktslös. De kommer överens om ett gemensamt självmord. Och hon tar livet av sig, men inte han. Han säger att att inte är den typen som har allvar, mod eller kraft att genomföra ett självmord. Och han accepterar denna svaghet hos sig själv. Och så beskriver han depressionen efter händelsen.
Som läsare känner man sig frågande. Han tycks inte se att det moraliska problemet inte är att han avstår från självmord. Utan hans eventuella delaktighet i hennes. Men den tanken tycks inte slå honom.
Tingstens memoarer är kända för sin öppenhet. Men här tycker man sig som läsare ha fått ett förtroende, där det ändå berättas så lite att man inte förstår. Det är naturligtvis svårt, inte bara egna hämningar utan också hänsyn till omvärlden, kan begränsa uppriktigheten. Tingsten är, efter vad man förstår, lyckligt gift och han riktar sina uppriktiga depressionsbrev efter självmordet till hustrun. Ändå talar han om den nya kärleken som exceptionell just på det psykologiska planet: äntligen kan han vara öppen och utan förställning. Vad är det för en öppenhet han kan nå med henne, när han ändå kan vara så öppen mot sin hustru.
Och varför alls självmord? Efteråt separerar Tingsten från sin fru. Vad var det som gjorde kärleken omöjlig?
Jag tror att en vanlig självmordsanledning är känslan av att inte ha något val. Att ställas inför två alternativ som båda är outhärdliga. Det hjälper inte att välja det minst dåliga, eftersom också det minst dåliga är outhärdligt. Kanske stod hon inte ut med smärtan hon måste tillfoga sin man, lika lite som hon stod ut med smärtan att avstå från sin nya kärlek.
Bör man berätta något som lämnas så till den grad oförklarat. Jag vet inte. Alla berättelser är subjektiva och ofullständiga. Ju mindre man berättar desto osäkrare blir lyssnarens slutsatser. Det är hela saken.
18 jan.13