Malin Ullgrens artikel i DN (16 dec.) om Charlotte Brontë väcker en del funderingar hos mig. Jag kommer att tänka på mina egna obesvarade kärlekar. Hur de dominerade mitt inre liv, ”så lite verklighet som kan förfinas till en stark inre känsla”, för att citera Malin Ullgren.
Jag var naturligtvis pinsamt medveten om förhållande mellan verklighet och fantasi. Vad har jag egentligen förstått av henne, vad ser jag i stället?
Det är lätt för en filosof som stött på problemet om vad man egentligen kan veta om andras medvetanden, att hamna i total skepticism. Gemenskap är egentligen en fiktion, två parallella fantasier som i bästa fall är synkroniserade. Jag diktar dig och du diktar mig och vi diktar en gemenskap. Numera tror jag inte att man behöver vara fullt så skeptisk. Det är själva alienationen som hänvisar en till privata fantasier. Även om det är sant att ingenting är helt säkert, när det gäller hur vi uppfattar vår medmänniska, så kan man ju tycka att man har en tillräcklig säkerhet. Men det ligger ju i den obesvarade kärlekens natur att man inte får se, man släpps inte in i verkligheten. Dessutom är det ju lite smickrande att bli glorifierad. Om man inte just här söker närhet har man inget intresse av att slå hål på falska bilder.
Det andra jag tänker är att systrarna Brontës tid var en tid när patriarkatet var starkt och självklart. Begåvade kvinnor hade mycket att kämpa mot. Själv har jag alltid funnit få saker väsentliga. Avståndet mellan väsentligt och oväsentligt, tycks mig större hos mig än hos de flesta människor. Därför förstår jag så väl glädjen över att bli sedd och förstådd. Och just när det gäller det, som betyder mest för en. ”Vad skulle krävts för att hon inte skulle ha blivit kär i honom”, säger Malin Ullgren om den man som såg Charlotte Brontës litterära begåvning.
21 dec.15