Jag tänker på min bildningsgång och mitt förhållande till medierna. Som barn hade jag äldre syskon som läste för mig, vilket var ovärderligt för en dyslektiker. Min bror talade om vissa böcker som långtråkiga men det hade jag svårt att förstå. Vissa böcker var mer stimulerande än andra, men allt var ju roligare än icke-läsning.
Jag var en passionerad radiolyssnare. Det var ovanligt under 50-talet, eftersom radio var något trivialt och fanns i alla svenska hem. Men jag lyssnade monomant. Samtliga barnprogram, även de tråkigaste. Alla skivspelarprogram, underhållningsprogram, uppläsningar och radioteater. Vad betydde det inte att höra Olof Winnerstrand läsa en historia av Hasse Z? Genast sträcker sig ens minne längre tillbaka än till 50-talet. Radioteatern hörde jag osystematiskt och ibland bara i fragment. En pjäs om en ensam människa, som sol- och vårades, gjorde ett starkt intryck på mig. Han lurades av en kvinna som behövde maskera ett inbrott. När hon försvann blev han anklagad för att ha mördat henne. Han erkände brottet därför att det var en större skam att ha blivit övergiven.
Slutscenen i en annan pjäs där en kvinna valde en skenbart stark man framför en skenbart svag. Styrkeförhållandena var i själva verket de omvända. Det fann jag gripande och tyckte ändå synd om den försmådde som återvände till sin vanda utsatthet. Jag har senare kommit underfund med att det måste ha varit Bernhard Shaws Candida jag råkat höra slutscenen från. Helge Krogs ”På solsidan” har jag också i efterhand kunnat identifiera. När jag blev större lyssnade jag till radioteaterns serier med pjäser av respektive Shaw, Shakespeare och Strindberg. Då var jag redan 14, 15 respektive 16 år. Serierna sändes 59, 60 och 61.
När jag var sexton blev jag med TV. Det var en härlig tid med TV-teater var fjortonde dag. Jag antecknade allt jag såg och läste om författarna i min litteraturhandbok. Jag fick tidigt en världslitteraturhistoria i fickformat skriven av Tore Zetterholm och den har följt mig genom åren. Där finns så att säga mina baskunskaper. Det är mindre ambitiöst än hustrun som läste hela Schück-Warburg, åtta volymer i jättelika band, rakt igenom. Jag skulle knappast kommit på tanken att läsa om författare, som jag inte hade kommit i kontakt med. Men jag bläddrade flitigt i Zetterholm och läste om de författare jag såg pjäser av och sneglade lite på författarna runt omkring.
TV var en mäktig folkbildare. Det hände väl att man satt på kvällarna och lyssnade på radio tillsammans före TV:s genombrott. När TV kom såg många hela programutbudet och det blev sed att TV:n alltid stod på i svenska hem. Även när man hade gäster. Så var det i min familj och i flera familjer jag besökte. Det fanns en hunger efter fler program och den TV-fria kvällen mitt i veckan var en svår prövning för många. Public service hade folkbildande ambitioner och det fanns knappast något folkligt motstånd ens mot de bästa program. Här satt svenska folket och tittade på TV-teatern, naturprogram och dokumentärer om polarexpeditioner. Det fanns ingen valfrihet och hungern efter program gjorde att man såg allt. Det borde undersökas sociologiskt vad det gjorde med oss, som växte upp under denna epok.
Mycket vanligen förekommande var Nordvisionen. Aldrig har det förekommit så mycket danskar och norrmän i svensk TV. Programidéerna var ofta svaga, det var inte innehållet som betydde något, utan den nordiska tanken. Jag tror svenska folket samfällt blundade med öronen. Ingen norr om Osby begrep den oöversatta danskan, norrmännen förstod man hjälpligt. Men jag betvivlar att man blev bättre på norska. Jag hoppas dokumentärerna och Korsnäsgården och de dagliga nyhetsprogrammen hade större effekt.
Naturligtvis dominerade USA från första början utbudet. Vi var förberedda genom Hollywood, men här fick vi möjlighet att dela själsliv med genomsnittsamerikanen. Familjen Flinta, Bröderna Cartwright, Perry Como Show, Perry Mason, deckaren John Drake. Jag minns att jag antecknade amerikanska slangord från Familjen Flinta, som alltså inte var dubbat.
Som helhet var TV-utbudet begränsat och överblickbart, alla såg samma saker och programmen hade sina fasta programtider som bestämde svenska folkets vardag. Man samlades vid kaffet och fredagsunderhållningen. Tidningar och människor diskuterade sedan det som sänts: ”Vad säger du om det som visades i går på TV?”
När utbudet började bli stort och kanalerna fler, insåg man att man inte kunde se allt. Och då blev det lättare att stänga av TV:n, när det var något som inte intresserade en.
Idag är det lite gammalmodigt att titta på TV. Verkligheten har som bekant flyttat till datorerna och mobilerna. Där fotograferar man och samlar bilder, lyssnar på radio och tittar på TV. Och det finns mycket annat att titta på i datorerna än just TV.
Youtube-klipp t.ex.
Trots mina säregenheter kan du alltså se, käre läsare, hur mycket teknik och utbud betyder för vår kulturkonsumtion. Jag skall återkomma till hur det var att vara filmintresserad under den här tiden, när TV slår ihjäl biograferna och stränga regler gäller för vad som är barntillåtet.
25 juli 13