Jag har läst om Sven Christer Swahns barnbok ”Stenjätten” från 1965. Den är förknippad med åtskillig nostalgi. Sommaren 1965 läste jag två stora (möjligen fler) artiklar i Sydsvenskan av Swahn som var utdrag ur en kommande bok, ”Detta Lund”. Jag satt på min balkong i Ljungby och drömde om mitt kommande lundaliv. Och så kom boken lagom till min första lundatermin och jag köpte den och läste den. Den blev min ingång till Lund. Sedan har jag läst om den ungefär vart tionde år.
Och samtidigt gick på radio under min första lundatermin en dramatisering av ungdomsboken Stenjätten som också handlar om Lund. Jag tyckte inte den var särskilt bra och jag köpte den många år senare, sannolikt vid någon bokrea. Den ter sig en smula splittrad i sin pendling mellan saga och realism. Som om författaren inte riktigt kan bestämma sig. Några personer kan dels vara raggare från Hästveda dels troll eller förkrympta jättar. Medan en pojke kan vara en vanlig lunnapåg, dels vara kyrkogrimmen som är satt att vakta och försvara kyrkan. Och man följer växelvis gestalterna till dess samtliga landar i domkyrkans krypta efter många äventyr. Den bygger delvis på den gamla sagan om jätten Finn eller snarare är sagan invävd i berättelsen.
Lund kallas Lilla Sandvik och också gatorna har påhittade namn. Varför förstår man inte riktigt. Kanske för att författaren då kan förändra Lunds topografi som det passar berättelsen. När jag nu läser om boken är jag mindre kritisk. Tycker att det är lite spännande ibland. Och rolig när några sagoväsen ger sig i väg på en flygande soffa. Och det är väl vad man kan begära av en ungdomsbok.
Intrigen är att ett antal troll skall försöka väcka liv i jätten Finn (som här kallas Lodinn) så att han kan riva kyrkan. Som hjälp med detta behöver de bokens huvudperson pojken Jacob. En mystisk vers avslöjar var en dryck är gömd. Och denna tryck behövs för att stryka på jätten ögon så att han vaknar.
Jacob hälsar på hos sin farfar, en pensionerad läkare, och medlem av föreningen Det gamla Lilla Sandvik. Jacob bor egentligen i Stockholm men besöker Lilla Sandvik varje sommar. Och är nu för ovanlighetens skull på besök i Lilla Sandvik vid adventstid. Finn skall nämligen väckas upp just när kyrkoåret slutar.
Mer skall väl inte avslöjas av den vindlande handlingen som också innehåller en lokal polis och hans systerson. Här aktualiseras många lundamyter, t.ex. den om en underjordisk gång mellan domkyrkorna i Dalby och Lund. Och rolig är också förklaringen till varför det alltid blåser utanför domkyrkan. Det är vinden som är ute och promenerar med den onde. Medan kyrkorådet finns i församlingshuset. Då säger den onde att han måste uträtta något och ber vinden vänta. Och så far fan i kyrkorådet. Och vinden vandrar sedan evigt runt domkyrkan och väntar på att han skall återvända.
17 juni 21