Det har kommit ut en bok om diplomaten Sverker Åström skriven av Anders Sundelin. Jag har en del offentliga minnen förknippade med diplomaten ifråga och på sätt och vis också med författaren.
Jag läser samma dag recensionerna i Dagens Nyheter och i Sydsvenskan (23 mars). Vilket också blir ett exempel på hur olika man kan lägga upp en recension. Och hur det varierar hur mycket klokare läsaren är efter läsningen.
Det är Johan Croneman som recenserar i DN. Först vräker han beröm över Sverker Åström. Han var intelligent, snabb, kvick, beundrad och respekterad. Dessutom omtalas att han kom ut som homosexuell. Tanken är väl att han hade svårigheter att kämpa med som gör honom ännu mer beundransvärd. Sedan övergår Croneman till att ösa beröm över bokens författare. Fenomenal stilist, noggrann, ärlig, uppriktig med dramaturgisk känsla. Men Croneman vet inte riktigt vad Sundelin gjort i sin bok. Bara att det är väldigt bra.
Han nämner sedan att Åström i sin ungdom tillhörde högerkretsarna bland de nazivänliga studenterna i Uppsala. Hur hamnar han där, frågar sig Croneman. Och varför blir han kvar där så länge? Det är kanske inte den intressantaste fråga man kan ställa sig. Sannolikt av övertygelse, får man förmoda. Så länge man inte har någon anledning att anta något annat. Långt senare i livet blir han misstänkt för att vara spion för Sovjetunionen. Men att han verkligen var det lyckas Anders Sundelin inte med säkerhet slå fast. Men det är förstås intressant hur sannolikt det ter sig.
Helt annorlunda ter sig Christoph Anderssons recension i Sydsvenskan. Han tar fasta på Åströms högernationella bakgrund. Påpekar att han sedan studerade i Kiel och Munchen under en tid när judiska akademiska lärare rensades ut och förföljdes. De var i nazityskland Åström förvärvade de meriter som blev grunden till hans diplomatiska karriär. Andersson observerar också att Åström 1990 hade en främlingsfientligt debattartikel i DN. ”På ålderns höst landar man kanske åter i ungdomens tankebanor”. Ja, eller också har det funnits latent hela tiden.
Hur mycket klarare uppfattning om boken får man inte av recensionen i Sydsvenskan. Åström tysknationella bakgrund är känd sedan tidigare, men något som sällan lyftes fram. Det är som om Croneman ville värja sig mot den insikten. Att han genom att våldsamt berömma Sverker Åström ville tona ner obehagliga fakta. Och genom att våldsamt berömma författaren ville undvika anklagelser om att ha lagt fel emfas när det gäller innehållet.
Och mina egna små öden då? Satirtidningen Egget innehöll en artikel av Mats Gellerfelt där han med stort äckel och förakt beskrev ett homosexuellt närmande från Åströms sida. Den uppenbara homofobin i artikeln gjorde mig rasande och jag gick hårt till rätta med Mats Gellerfelt i radions Obs. ”Det är sällan man hör dig så allvarlig”, sa Crister Enander, som var en av tidskriftens redaktörer. Jag bevarar ett vykort med ett anonymt tack efter den kulturkvasten.
Men också debattartikeln i DN läste jag. Och den här gången var det Åström jag gick till rätta med. Jag fann att det var en artikel full av obehagliga 30-talsekon. Man var inte så härdad på den tiden. Och intressant nog, jag hade vid den tidpunkten ingen aning om hans högerextrema bakgrund. När kunskapen om detta nådde mig, kom det som en bekräftelse.
Om Anders Sundelin minns jag att han kom till Alingsås och angrep Sovjetunionens krig i Afghanistan. Det var någon gång i perioden mellan Bresnjev och Gorbatjov. Som maoist var Sundelin naturligtvis observant på Sovjetunionens brott. Som person framstod han som rigid och auktoritär. Men är måhända bara en spegling av mina liberala fördomar. I sak hade han ju rätt.
26 mars 18