Per Svensson (DN 18 nov.) skriver om det olycksaliga partiet Liberalerna. Och han upprepar det bästa som skrivits om partiets utveckling i konservativ riktning, det Amanda Valentin skrev i Sydsvenskan i maj. Där hon exemplifierade med Leijonborgs språkkrav som grunden för partiets konservativa resa. Detta språkkrav, som har många aningslösa anhängare idag. Sedan, menar Valentin, hade Liberalerna en liberal period under Jan Björklund för att senare skärpa konservatismen under Nyamko Sabuni. Men jag vill invända att det i och för sig är riktigt att språkkravet var ett steg i konservativ riktning. Men det var Björklund som gjorde liberalerna till ett konservativt parti. Språkkravet var en högerpopulistisk flirt som lyckades. Sedan var det bara att befästa konservatismen. Och givetvis är det är nytt stort steg när man accepterar sverigedemokraternas stöd. Då tillhör man inte längre den anständiga konservatismen. Det steget tog aldrig Jan Björklund.
Men varför är språkkravet konservativt och populistiskt? Är inte språkkunskaper helt avgörande för integrationen. Är inte detta något absolut centralt som till varje pris måste befrämjas. Jo, förvisso, och inga ansträngningar bör sparas för att förmå varje invandrare att göra sitt yttersta och även för att inse att en av nycklarna, kanske den viktigaste, till en framtid i det nya landet ligger här. Jag är beredd att stödja vilka satsningar som helst på språkundervisningen. Men kravet är bara en dum demonstration och en insiktslös symbolhandling. Det är nämligen svårt att lära sig främmande språk, ju mer främmande, desto svårare. Alla människor är inte lika begåvade på området. I synnerhet gamla människor har det svårt. Skall de utvisas, alternativt inte få bli medborgare, om de inte klarar detta? Jag tycker det liknar att kräva att alla elever som tar studenten skall ha högsta betyg i främmande språk. Annars blir de spärrade från alla jobb, hur bra de än är i övrigt. Det vet ju alla hur viktigt det är med språkkunskaper. Varför skall vi då inte kräva detta?
Men tror någon att ett krav på en storsatsning på invandrarundervisningen hade varit röstdragande. Det hade ju bara varit det vanliga invandrarfjäsket. Men att det ställdes krav på dem, på invandrarna själva, stenhårda och irrationella, det var det röstdragande.
När det gäller Jan Björklund har jag i TV hört honom angripa kulturradikalismen. I ett samtal med Per Svensson som inte protesterade. Björklund trodde uppenbart att kulturradikalismen var en frukt av 68 och tycktes inte medveten om att den är djupt sammankopplad med liberalismen. Socialdemokraternas och liberalernas gemensamma kulturarv. Det antikonservativa upproret, när det begav sig vid sekelskiftet mellan 1800 - och 1900-tal. Hynek Pallas klagade nyligen i Göteborgs – Posten på att kulturradikalismen hade skrotats av socialdemokraterna. För en nationalkonservativ hållning.
Så nog kan man se det som ett gradvis förfall. Striden mellan Gahrton och Leijonborg i FPU 1971 var nog en sorts sektstrider. Någon flirt med extremvänstern från gahrtonfalangens sida var det nog inte fråga om. Men ett begynnande tvivel på liberalismen, i synnerhet den ekonomiska. Och en anknytning till en frihetlig vänster, anarkosyndikalism och rådssocialism. Det var inte riktningar som spelade något roll vid den här tiden, därför lönade sig inte att flirta med dem. Vad man sökte var väl en möjlighet att kunna kritisera kapitalismen utan att ansluta sig till en auktoritär marxism. Gahrtons motståndare var inte heller några högerkrafter utan personer som höll fast vid vänsterliberalismen. Liberal Debatt, studentförbundets tidskrift, bytte senare namn till Frihetlig Socialistisk tidskrift. Själv var jag med om att återskapa Liberal Debatt. Olof Kleberg från Uppsala var redaktör, men vi hade en liten redaktion även i Lund, och under en tid existerade båda tidskrifterna. Jag hade ett kortare kåseri, Mothugg, i varje nummer.
19 nov. 21