När jag tittade på partiledarnas slutdebatt i TV var min första tanke hur beklämmande det måste vara att lyssna på denna debatt om man var invandrare. Det fanns ingen som vädjade till dem, detta och detta är ditt skäl att rösta med oss, detta och detta skall vi göra för att förbättra din situation. Utan perspektivet var hela tiden hur skall vi bäst integrera dem. Även de välvilligaste hade som en självklarhet detta perspektiv. Invandrare är inte medborgare som man pratar med, invandrare är problem som man pratar om. Hur skall man någonsin kunna skapa en integration om det är så? Varför behandlar man inte medborgare som medborgare, människor som människor?
Har ni märkt vad som hänt? Invandrare är några man måste ställa krav på, som måste lära sig språket. I stället för att säga, språk är nyckeln för dig att komma in i ditt nya land. Därför kommer vi att göra allt för att vi alla skall kunna behärska vårt språk. Det är lika självklart som att det finns en allmän skolplikt i Sverige. Vi är ett land som satsar på kompetenta medborgare. Du har kanske nackdelen av att få lära dig ett mycket främmande språk sent i livet. Alla lyckas inte. Men vi skall göra allt för att du skall lyckas!
Kommer man som invandrare till ett helt nytt land, till en kultur, som till en början kan te sig obegriplig, så har man problem. Här finns en oro att ta på allvar. Jag skall inte utveckla detta, men den som har fantasi kan lätt föreställa sig hur ohyggligt rädd och främmande man kan känna sig. Men det är som bekant inte den oron man brukar tala om. Sverige är inte rasistiskt, brukar det sägas, och jag håller med. Däremot finns det rasism i Sverige och den är tillräckligt stor för att förgifta människors liv. En aktiv minoritet av rasister kan göra mycket ont. Från visst håll talas det mycket om att det också finns en rasism mot svenskar. Den finns, eftersom allting finns, men att överdriva den är lika absurt som att säga att Sverige generellt är rasistiskt. Däremot är det ett stort problem med invandrares rasism mot invandrare. Nationella motsättningar importeras till Sverige. Och det finns en mycket sinister rasism som riktas mot en viss grupp svenskar, nämligen svenska judar. Här fordras verkligen krafttag.
Vad kan man mena med svenska värderingar? Rimligen menar man demokratiska värderingar, den tradition av humanitet, jämlikhet och upplysning som råder i västvärlden. Plus de mera slumpmässiga traditioner, seder och bruk som råkar ha utvecklats just här. Det är det stora bedrägeriet med att tala om svenska värderingar. Det handlar inte om hur svenska svenska värderingar är. Blott barbariet var en gång fosterländskt, brukar man säga med Tegner. Och det brukar bemötas med att konventioner och bruk naturligtvis är något som växer fram, men vi är vår historia och resultatet är karaktäristiskt för just Sverige. Bedrägeriet ligger alltså inte där. Utan problemet är att man jämställer grundläggande värderingar, den viktiga respekten för individens frihet, med tillfälliga bruk och konventioner. Genom det bedrägeriet kan man likställa den som bryter mot svensk sed med den som inte respekterar demokratins principer. Det är en livsviktig distinktion, i stället för de nyanser och komplikationer, som bara fördunklar helhetsbilden.
Och här ser jag också en grundläggande motsättning inom sverigedemokraterna. Jag som levt i Lund känner en stor förvåning över att 30 novemberföreningen, en samling Karl XII- dyrkande högerextremister, har kunna bli liktydigt med var femte svensk.
Under förpuberteten var jag svårt nationalistisk. Sjöng våra så kallade stamsånger, kände vördnad för nationalsången, citerade Heidenstam. Läste historiska romaner och rös av vällust över det svenska hjältemodet. Detta väckte löje hos min barndomskamrat. Däremot var han mer konventionell än jag och följaktligen mer intolerant mot det som var avvikande.
Där har vi situationen som i ett nötskal. Det finns knappast hos särskilt många en spontan kärlek till romantisk, nationalistisk poesi. Men att reta sig på det som är annorlunda, att störa sig på det avvikande, är nog djupt mänskligt och kräver ingen ideologi. ”De är konstiga, jag är bättre och riktigare”. Har man fått många människor så långt kan man försöka få dem att få upp ögonen för romantiska pekoral från 1800-talet och intressera sig för asaläran. Denna ideologiska överbyggnad har knappast något med levande svenska värderingar att göra. Det är svärmeriet hos en subkultur.
17 sept.18