Ibland är det svårt att undvika svengelskan. Vissa ord har på relativt kort tid gått in i språket och redan fått sina speciella konnotationer. En av mina kommentatorer säger försiktigt – för att inte såra mig förmodligen – att han inte precis vill påstå att jag valde att vara en outsider. Det svenska ordet ”utanförstående” ter sig långt och klumpigt. Och avvikande och självständig täcker inte heller ordet eftersom det innefattar båda sakerna.
Men visst har jag valt att vara en outsider. Vad jag inte valt är att vara en loser. Också här är det svårt att undvika svengelskan. Förlorare har i mina öron inte samma föraktfulla klang. Och på det sexuella området var jag en loser. Det var viktigt för mig att vara ärlig på den punkten. Även om denna ärlighet gjorde mig ännu mindre attraktiv. Förälskelse handlar ju så mycket om illusion. Och sanningen slår hål på illusionerna.
Sexuellt oattraktiv, osocial och passiv. Det var nog nyckeln till mitt loserskap på kärlekens område. Extremt originella människor är svåra att leva med även om egenskaperna kan verka charmiga på avstånd. Men det är klart att min längtan inte bara var en hunger efter sex. Som hos många inåtvända människor är det de ytliga kontakterna som förefaller obekväma. Medan det finns en längtan efter kontakt på djupet. Jag tror inte jag är helt dålig på vänskap.
Hur har detta präglat mina texter? Jag har en känsla av att mina texter i Dackekuriren och Lundagård präglades av en lågintensiv depression. Och jag vill inte att detta skall tolkas i alltför klinisk bemärkelse. En låg och förlamad livsstämning. Jag arbetade mycket med mina texter, jag skrev dem långsamt. De var avsedda att läsas långsamt och med tankepauser. Orden skulle återklinga. Empatiska läsare har sagt att texterna var bra men att man kände sig ledsen över min situation och mitt känsloläge. Blandat med denna självupptagenhet fanns hänsynslösa polemiska utfall som väl inte var roligare men hade större energi. Och som förebådar min radiopolemik som kulturkvast. Och en del som vette mot underhållning och var skrivet med ett visst roat lättsinne.
Efteråt har jag tänkt att det fel jag gjorde som radiopolemiker var att jag trodde mig skriva i de gallsprängda och bittert skoningslösas tradition. Medan den muntra parodin var mitt rätta röstläge. Driften med all uppblåsthet. Med den gravallvarliga felslagenheten. Raseriet kan verka befriande också på lyssnaren men det är lika rimligt att det väcker olust. Det gör det aldrig, utom för de närmast drabbade, om någon utan ond vilja, bara för att det är så kul, roar sig på andras bekostnad.
Så man kan till sist bedöma texter väldigt olika. Det kan vara så att det som är sårigt och svårt lär en mer än det som är lätt och briljant. Men det får man absolut lämna till läsaren.
Och jag är helt övertygad om att en människa som undersöker skillnaden mellan olika epoker i sitt liv bortser från en viktigt sak. Att det som är sig likt är det mest dominerande. Men hur mycket det är värt jämfört med annat som skrivs får man lämna därhän. Det kan ingen skrivande människa själv avgöra.
21 juni 21