Jag läser Stellan Lindqvists recension av Jan Myrdals senaste bok i Dala – Demokraten (11 maj). Lindqvist talar om de stora rösterna under slutet av 60-talet och hela 70-talet. Jan Myrdal var en av dem. ”Till dessa stora röster relaterade man sig, diskuterade. Varje lördag var det rusning till pressbyrån för att köpa Aftonbladet.......” Där Jan Myrdal alltså skrev. Det tycker jag väl beskriver tidskänslan hos unga studenter och intellektuella. Han räknar också upp en del andra stora skribenter som var viktiga i tiden. Och tidningen råkar anlända till mitt bibliotek samma dag som det meddelas att Sven Lindqvist är död.
Stellan Lindqvist har så rätt. De ledande författarna positionerade sig och man noterade det, tog intryck. Befann sig i tyst dialog med dem. ”Nu är rösterna många, få minns vad de säger, än färre vet vilka de är”. Skriver Stellan Lindqvist träffande och dräpande.
Men jag var inte bara en samtida ung intellektuell som följde med min tid. Jag var också en kuf. Medan samtidens stora verk tonade upp sig på andra studenters skrivbord, läste jag annat. Jag tyckte jag fick nog av samtiden genom tidningarna. Jag sökte en tidlöshet som motvikt.
Jag känner det nu när jag minns Sven Lindqvist. Jag har knappast läst något av honom i bokform. Men är det inte något som skaver i alla hyllningarna?
Var det inte så att han började som elitär estetiker? Beundrade starkt den svårtillgänglige Vilhelm Ekelund. I en annan tid hade han kanske hamnat i tidskriften Kris. Socialist, kallar Olle Svenning i Aftonbladet Vilhelm Ekelund (15 maj). Men Bengt Lidforss var både skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Och tog naturligtvis sin favoritelev under sina vingars skugga. Det var på så sätt denne udda skribent fick en koppling till arbetarrörelsen. För Sven Lindqvist var väl Myten om Wu Tao-tzu hans uppbrott från elitismen. Först sedan blev han en undersökare av verkligheten. Man skall nog inte harmoniera.
Och är verkligen ”En älskares dagbok”, ”En gift mans dagbok” och ”Bänkpress” viktiga böcker? I varje fall är de väl ganska atypiska för författarskapet.
”Utrota varenda jävel” fick mycket kritik för att vara antisemitisk. Det var nämligen ett förringande av förintelsen att se den som snarare typisk än unik. Själv tvivlade jag på Lindqvists synsätt. Men ansåg det groteskt att beskriva det som antisemitiskt. Minns jag rätt låg han dock under i debatten.
Det finns en sak som i efterhand retar mig med våra vänsterförfattare. Det var att man aldrig drog en skarp gräns mot den ortodoxa marxismen. Här fanns en otydlighet. Efteråt kan de säga, jag var aldrig annat än radikal socialdemokrat, knappast ens radikal. Men då framstod de som maoister och castroister bland andra. Det var klart att man inte var höger, det var så självklart att man tillhörde vänstern. Men det var ju mot vänsterkanten det kostade på att profilera sig. De var naturliga måltavlor för den dogmatiska studentvänstern, som tyckte att ingen räckte till i socialism. Men efter någon moteld spanade man förgäves.
Det är på något sätt typiskt att när Sven Lindqvist tar emot Leninpriset så sent som 2012 så ser han det som leninisternas senkomna erkännande av honom. Att han samtidigt erkänner leninisterna blir av mindre betydelse. Den defensiva hållningen var typisk för mjukvänstern. Aldrig poängtera att ens åsikter inte dög åt sektvänstern, bara låt det passera i tysthet. Och aldrig själv gå med yxan mot sektvänstern eller åtminstone klart och tydligt markera gränser. Jag läser just nu Günter Grass Ur en snigels dagbok. Det var en sådan intellektuell man vid den här tiden saknade i Sverige. Som talar om den glade Enzensberger som pojkaktigt skuttar i väg till Cuba och slipper undan. Som tydligt markerar: Nej, jag är inte en av er.
21 maj 19