Rohmers Suzannes väg är en hemsk och aktuell skildring av homosocialitet. Fast den kom redan 1963. Den tillhör alltså de rohmerfilmer som aldrig fick svensk distribution. Den handlar om Bertrand, blyg och undfallande, som beundrar sin mer självsäkre kamrat Guillaume. Han säger att han idoliserar honom och är för egen del tacksam för att Guillaume accepterar honom. Det senare är dock inte så konstigt. Guillaume är nämligen en mansgris, närmast ett praktsvin. Och han behöver någon som ser honom och beundrar hans erotiska framgångar och hans suveräna översittarfasoner mot kvinnor. Och som vid behov understöder honom i hans spel. Bertrand tror blint på Guillaumes oerhörda talanger som förförare men oroas något över att han väljer lättflirtade och lättcharmade kvinnor, som inte är hans förmåga värdiga. Något som filmpubliken mycket lätt förstår, då det väsentliga är att ha ett överläge.
Offret är en flicka som heter Suzanne. Guillaume träffar henne av en slump och bjuder henne genast till en fest han skall hålla. När hon kommer dit blir hon helt nonchalerad och Guillaume lägger i stället an på hennes kompis Sophie. Suzanne får servera resten av gästerna. Guillaume övertalar Bertrand att stanna kvar över natten, han vill inte bli ensam med Suzanne, som han också vill få att stanna. De tre pratar en del efter festen och sedan skickas den besvikna Suzanne i säng. Efter att ha skrutit ett tag för Bertrand går Guillaume emellertid in till Suzanne för att trösta henne. Bertrands känslor är kluvna. Han skäms över att ha dragits in i Guillaumes spel, han tycker synd om Suzanne. Samtidigt som han hatar hennes undfallenhet. Hon har ju egentligen sig själv att skylla. Han ger sig tyst i väg från det sovande paret, morgonen därpå.
När han träffar Guillaume, klagar Guillaume på Suzannes efterhängsenhet, samtidigt som han frågar Bertrand om han träffat Suzanne och om hon då sagt något om honom.
Dock går de tre ut tillsammans. Som en eftergift. Bertrand får då rollen som Suzannes förtrogna. Han hatar denna roll och han hatar den fnittrande flickan, som han hatar alla Guillaumes erövringar.
Sedan blir det värre. När de är hemma hos Guillaume daskar han Suzanne i baken och skrattar åt henne när hon blir kränkt. Han har sett till att han har Bertrand som åskådare. Suzanne beskyller honom för dålig smak. ”Hade jag inte dålig smak skulle jag inte gilla dig” säger Guillaume. ”Huvudsaken är att du tycker om mig” säger Suzanne. ”Jag har börjat tvivla på det” säger Guillaume. Efter ytterligare förnedringsbeteende får Suzanne nog och Bertrand är beredd att följa henne hem. Men än en gång låter hon sig övertalas och stannar hos Guillaume.
Sedan överger Guillaume henne. Men Suzanne stöter på Bertrand och vill ha med honom ut. Hennes väninna Sophie är nämligen intresserad av Bertrand. Bertrand är pank men Suzanne förser honom med pengar.
När Guillaume får reda på Suzannes generositet med pengar återupptar han kontakten i akt och mening att ruinera henne. En lång tid lever de båda vännerna på Suzannes generositet. Och slutligen smiter de från Suzanne på krogen och lämnar åt henne att betala notan.
Suzanne förlorar sitt jobb och blir själv fattig. På en fest hos Suzanne träffar Bertrand på nytt Sophie. Hon gillar Bertrand men tycker av förklarliga skäl mycket illa om Guillaume. Och Bertrand försvarar honom. När Suzanne skall lämna festen har hon inte råd till taxi. Bertrand erbjuder henne att sova över hos honom.
På morgonen skall han upp och tenta och lämnar den sovande Suzanne. Och när han kommer tillbaka har Suzanne måst ge sig av. Och hans gömda pengar är borta.
Han misstänker då Suzanne, fast publiken tidigare sett att det är Guillaume, som är tjuven. För att få kontakt med Suzanne måste han kontakta Sophie och det blir inledningen till deras förhållande.
Och det slutar med att Suzanne gifter sig med en annan man. Och Bertrand och Sophie blir ett par och badar i slutscenen tillsammans med Suzanne och hennes man. Bertrand grubblar dock fortfarande på Guillaume och hans kvinnoaffärer. Tydligen gillar Guillaume småväxta kvinnor medan han inte gillar storvuxna kvinnor som Sophie, reflekterar Bertrand. Fortfarande denna brist på klarsyn och denna fixering vid Guillaume. Men Bertrand inser slutligen att han känslor för Suzanne har varit ett skamset medlidande och att han betraktat henne enbart som ett offer. Medan att hon i själva verket bevarat sin självrespekt, själv valt sin väg och är en människa utan behov av prestige och stolthet. Hon står som den slutliga segraren. Det är en seger man verkligen unnar henne. Hon är varm, tolerant, humoristisk och välvillig. Bertrand irriterade sig över Suzannes underkastelse, men den fanns en gräns. Hans egen underkastelse tycks vara mer svårartad.
25 jan. 18