Det är lätt hänt att man gör för mycket väsen av Gun- Britt Sundröms och Kristoffer Leandoers avhopp från den externa kommittén i Svenska Akademien. I DN i dag får det både en huvudledare och en kommentar av kulturchefen Björn Wiman (3 dec.)
Tittar man på motiveringarna till avhoppen säger sig Sundström inte vara bekväm med Akademiens litteratursyn. Inget konstigt med det, hon är präglad av den litteratursyn som dominerade på 60 – och 70-talet. Akademien är däremot präglad av 80-talets. Det är alltså delvis en generationsfråga. I den mån det är det, är Sundström nog inte bara en främling i Akademien utan en främling i tiden. Men trenderna kommer och går, det gäller också vilken litteratursyn som blir förhärskande, och till sist kan man bara vara trogen mot sin egen syn. Att vrida världen rätt igen är svårt när man står ensam. Det är Sundströms val om hon tycker att hennes möjligheter att påverka är alltför marginella.
Leandoers avhopp har annan grund. Det är själva idén med externa ledamöter han har svårt att finna sig till rätta med. Tanken var ju inte att göra de aderton till de tjugotre. Utan att just låta icke fasta medlemmar få ett visst, tidsmässigt begränsat, inflytande. Utan långvariga lojaliteter vare sig med sina litterära favoriter eller med akademien. Då skulle valen inte bli så låsta. Hur tacksam denna position är kan man fråga sig. Och finner man den för egen del vara alltför otacksam bör man naturligtvis hoppa av.
Men det finns ingen anledning att fortsätta att hetsa mot akademien. Den har haft sin stora strid och de goda krafterna har segrat. Man fick bort Frostenson och hennes stödtrupper har förlorat det dominerande inflytandet. Somliga har backat, några sitter kvar utan att ha backat. Men majoriteten är obelastad.
Det är viktigt att skilja på makt och maktmissbruk. Vad akademiestriden handlade om var ett flagrant maktmissbruk och om en ovilja att göra upp med detta maktmissbruk.
Björn Wimans kommentar tycks mig helt felslagen. Att man är kritisk mot idén med en extern kommitté som Per Wästberg är kan inte anses som en opposition mot att begränsa akademiens makt. Utan Wästberg är naturligtvis kritisk till idén på samma grunder som Leandoer.
Man kan inte på en gång se Leandoers avhopp som ett tecken på att det är något fel med akademien och sedan tycka att det är något skumt med att han får stöd av en akademiledamot. Och vad det gäller valet av Handke så är det inget konstigt i att man väljer en författare som ter sig bortglömd. Det var samma sak med Harold Pinter och Doris Lessing. Att någon gång frångå de aktuella nobelpriskandidaterna för att söka sig bakåt till de som aldrig fick nobelpriset är ett bra sätt att övervinna tidens provinsialism.
Akademien har makt. Det är bra det. Ty då kan den något balansera makten hos kultur - och opinionsredaktionerna på de stora tidningarna. Om hemlighetsmakeriet där, vänskapskorruptionen och regler riggade för att hålla externa kritiker borta, återkommer jag gärna.
3 dec.19