Jag minns alla mina debatter och hur de brukade ta på mig. Ja, så tänker jag i stunder av trötthet. I själva verket är jag mycket glad över den frihet som mitt nuvarande skrivande ger mig. Det är plågsamt med alla debatter i medierna som avbryts i förtid. Journalister litar inte på människors tålamod och engagemang. Och vänjer också sina läsare vid flyktighet. Och lämnar ingen möjlighet åt de människor, som faktiskt också finns, som vill gå till botten med ett ämne.
Det finns naturligtvis en motsättning mellan bredd och djup. Men det är inte säkert att bredd alltid är att föredra.
Vad lämnar den senaste tidens teologiska debatt för eftertankar? Ja, tydligen att traditionalister uppfattar dogmen om jungfrufödsel som en förutsättning för påståendet att Jesus är sann Gud och sann människa. Och i själva verket är det tvärtom. Jungfrufödseln, om man tolkar den bokstavligt, förvandlar Jesus till halvgud. Och då kan han knappast vara sann Gud och absolut inte sann människa. En halvgud är ingen sann människa, halva hans biologi är ju omänsklig. En sann Gud inkarnerar sig naturligtvis i en sann människa och han förändrar honom inte till något annat innan han inkarnerar sig. Att Gud skulle behöva biologiska metoder för att inkarnera sig i en människa är som att påstå att han skulle behöva en mobil för att göra sin röst hörd. Och förmodligen är det också så, bibeltidens människor befinner sig ännu på barnstadiet.
Nå, jungfrutron försvaras mest av insändarskribenter i Dagen och har inget stöd i Kyrkans Tidning. Vad som naturligtvis förvånar mig är påståendet att det långt ifrån är kontroversiellt att påstå att muslimer och kristna dyrkar samma gud. Det säger ingenting om hur kontroversiellt förnekandet av detta är och det torde betyda att ett förnekande betraktas som fullt möjligt. Och det är kanske möjligt. Men inte utan översofistikerade resonemang kring identitetsbegreppet. I synnerhet gör tron på Guds objektiva existens det svårt att förneka att det är samma gud. Man kan naturligtvis mena som Luigi Pirandello i sin pjäs ”Alla har rätt” att en människas identitet bara är summan av alla bilder av henne. Men i så fall får man också bekymmer med påståendet att alla kristna tror på samma gud. Eftersom alla kristna bevisligen inte har samma gudsbild.
Min slutsats blir alltså att teologiska frågor borde debatteras mer. Inte bara när missförstånd gör kinderna röda och raseriet driver själarna. Har jag rätt i det ovanstående är den klyfta, som många tycker sig ha upptäckt, i hög grad en kunskapsklyfta. ”Dunbolsterteologi” kan vara så mycket. Att man inte delar med sig av sitt vetande och sin reflektion eller är så otydlig att åhöraren inte upplever något motstånd. Man skall inte låta människor höra vad de vill höra. Det borde vara grundregeln för en predikant. Jag har en stark känsla av att det finns en teologisk intelligens som inte når ut.
Jag tänker också att evigheten har svårt att hävda sig mot tidens fördomar. Vem tror att den förvirrade frågan: ”Anser du att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed” hade ställts utan en upplevd motsättning till muslimerna och ett stark behov av att profilera sig mot dem. För en kristen betyder ju frågan ”Ger Gud en sannare bild av Gud än Muhammed”, en fråga som även en muslim hade besvarat med ja. I den mån han hade förstått den. ”Kan Gud ge en sann bild av Gud?”, torde vara en semantiskt knepig fråga, oberoende av religionstillhörighet. ”Anser du att Jesus är Gud?” är däremot en relevant fråga. Men det hade ju inte haft någon udd mot muslimerna. Hade man följt upp med frågan ”Anser du att Muhammed är Gud”? hade man inte heller kunnat profilera sig mot muslimerna. Eftersom kristna och muslimer är överens på den punkten.
Hade man i stället frågat ”Varför blev Gud människa?”, hade man ställt en betydligt intressantare fråga. Men alla svar hade godtagits, därför att de flesta kristna inte vet eller bryr sig om svaret. Man känner på sig att den gamla försoningsläran, baserad på skuld och straff, inte räcker till, men man har inte något tydlig annan förklaring. Men att fundera över detta är inte lika roligt som att slå varandra i huvudet med dogmer. Som jag ser det har kristendomen en central poäng och en fruktansvärd relevans i sitt hävande av Gud blev människa, led och dog. Om kristendomen är sann är en annan fråga. Sanningsfrågan kan alltid diskuteras och jag har ofta gjort det, med ett lugn som är få ateister förunnat. Men jag ser en stor relevans hos kristendomen, den svarar på frågor som är mänsklighetens eviga. Men då måste man lyfta fram den relevansen. Och det borde vara en viktigare uppgift än att göra troligt att kristendomen är sann. Så har många moderna teologer och andra kristna tänkare resonerat. Men att pedagogiskt föra ut detta har man inte lyckas med. Reaktionerna här visar att när sanningen avslöjas så missförstår den kristna allmänheten eller förstår ingenting. Och förstår den något så blir den rysligt indignerad. Ty detta har ingen berättat för dem tidigare.
30 okt.13