Strindbergs Kristina är ett obehagligt drama. Det är nästan värre än äktenskapsdramerna. Dessa gyttjebrottningar kan ändå sägas ha fångat något, om man betraktar dem som absurda parodier. Något kan man i alla fall känna igen i överdrifterna.
Kristina är en historisk pjäs. Och handlar alltså om den svenska drottningen Kristina. Den är förstås anakronistisk. För mig framstår den som något, som med tiden på ett annat sätt blivit en historisk pjäs. Som ett angrepp på förra sekelskiftets kvinnlighet. Pjäsen är nämligen misogyn och speglar Strindbergs oförmåga att handskas med starka kvinnor. Men också ett hat mot de strategier som ett förkrympt kvinnoideal tillät kvinnorna att använda sig av.
Drottningen är slarvig, arrogant, ansvarslös. Hon saknar allvar och pliktkänsla. Men är starkt dominerande, en maktkvinna. Hon är full av härskartekniker. Ibland slår hon ner brutalt, men leker ibland oskyldigt barn. Kallar sig lilla Kerstin. En grandios teaterdrottning.
Det är ett infamt kvinnoporträtt. Men kanske finns sådana kvinnor? Ett porträtt av en skurk, som råkar vara kvinna, gör ju ingen författare till generellt misogyn. Kvinnliga maktmänniskor finns, ansvarslösa människor som gör sig små för att slippa ta ansvar likaså, men i nutiden inte längre i samma person. Men det låter sig tänkas historiskt.
Det är en mycket strindbergsk pjäs. Rollen skrevs för Harriet Bosse, Strindbergs skådespelande tredje hustru. En grandios roll, för att få henne tillbaka. Hon kom sedan också att spela rollen. Men vid premiären utfördes den av den mer värdiga Manda Björling. Och då strök Strindberg alla ”Lilla Kerstin”. Jag förstår inte hur det gick till, det kan inte ha skett utan betydande omarbetningar, så pass central är denna sida av Kristina.
En av Kristinas gustlingar, Klas Tott, skulle då vara diktarens självporträtt. Han är mycket yngre än Kristina, först är han rädd för henne, sedan blir han mycket förälskad. Han är känd som kvinnohatare, men påpekar att Kristina själv är kvinnohatare. Dessutom är Kristina ett undantag, som han älskar med en svärmisk, upphöjd kärlek.
Tidigare har han löst sina kärlekssorger med att trampa på och förakta föremålet, när förhållandet har tagit slut. Men tar det slut med Kristina kommer han att krossas, säger han.
Strindberg var åtskilligt äldre än Harriet Bosse. Man har tolkat att det ju faktiskt är tvärtom med Tott och Kristina, som ett sätt att i diktens form göra om verkligheten. Så att den blir mer behaglig för författaren. Men jag tror snarare att det är reminiscenser från förhållandet med Siri von Essen. Den unge och blyge Strindberg. Klas Tott berättar att han tycker att drottningen ser på honom som en rovfågel och det gör honom rädd. Och det romantiska kvinnodyrkartramset är typiskt för den unge Strindberg.
Och vad händer med Klas Tott när Kristina avsäger sig kronan för att kunna gifta sig med honom. Då faller fjällen från han ögon och han kallar henne sköka. Ännu en gång en strindbergsk revansch, att få trampa på den man tidigare dyrkat. Man har lite svårt att förstå denna plötsliga förändring hos Klas Tott. Han har visserligen i en tidigare scen sett en tidigare älskare skymta. Den omedelbara anledningen är att han ser en folkhop som visar tydliga tecken på missnöje med Kristinas vanstyre. En opportunistisk författare som sneglar på sin publik? Och jag tänker på hur Strindberg frågade en ung socialdemokrat, kanske Fredrik Ström, vad publiken skulle tycka om en mycket stor åldersskillnad mellan ett kärlekspar. Det var när han funderade på sin sista kärlek Fanny Falkner. Han fick svaret att det skulle publiken inte gilla, ty socialdemokraten tog för givet att det handlade om ett pjäsuppslag. När Strindberg bleknade förstod han att det måste varit något djupare.
Pjäsen har berömts för sin spiritualitet. Och man kan inte förneka att Strindberg här skapat en tacksam teaterroll åt kvinnliga skådespelare. Det finns också sympatiska män i pjäsen som Magnus Gabriel De La Gardie. Och en ännu mer trogen drottningbeundrare, Anton Steinberg. Är det en historisk person, är namnlikheten med August Strindberg verkligen en besynnerlig slump. Kan det vara två mer positiva och försonliga självporträtt?
31 maj 21