När jag gick i realskolan (högstadiet) skaffade jag mig som ung strindbergbeundrare en volym med Strindbergs historiska dramer. Historia hade varit min barndoms passion och det fanns ännu rester av det gamla intresset även om det kämpade en ojämn kamp med mer vanliga tonårsintressen som rock och idrott. Nu började jag också intressera mig för litteratur och Strindberg var min första husgud.
Men att speciellt intressera sig för hans historiska dramer? Hans historietolkning är naturligtvis lika egensinnig som allt annat han skriver. Den historiska dräkten vare sig ökar eller minskar värdet.
Jag har tidigare bloggat om Mäster Olof som från begynnelsen var mitt älsklingsdrama och som jag bevarar en fäbless för. Nu tänkte jag pröva att läsa om och berätta om en del andra historiska dramer.
Mäster Olof kom redan 1872, sju år före Röda Rummet som var Strindbergs genombrott. När han återupptar historiedramatiken är det sent 90-tal. Och alltså efter infernokrisen som ju är en vattendelare i Strindbergs liv och verk. Och här hjälper mig min lundensiska beläsenhet att upptäcka något intressant. Strindberg skrev Inferno i Lund om saker han upplevt i Paris och Österrike. Men då bodde han i Lund och hade en del upplevelser där. Som han berättar om i sin nästa bok Legender. Och några år senare skriver han Påsk och Karl XII som utspelar sig i Lund. Gustav Vasa skriver han efter Legender men före Påsk.
Så även om platsen i Gustav Vasa inte är Lund så är intrycken från Lund färska. Han har mött en krets av kulturradikaler. Han har förnyat bekantskapen med Bengt Lidforss som han tidigare mött i Berlin före Inferno.
Och det intressantaste porträttet i Gustav Vasa är otvivelaktigt Erik XIV, den olycklige unge tronföljaren, en rumlare i opposition mot sin stränge fader, den kraftfulle Gustav Vasa. Och då tänker man förstås på Strindbergs eget förhållande till sin fader med hans isländinganatur. Gustav Vasa i dramat jämförs ju med Oden. Och i Erik XIV har vi den dekadente upprorsmannen, som ångrar sig. Precis som Strindberg gjorde efter Inferno. Och vem kan då Göran Persson vara om inte Bengt Lidforss? Mannen, som enligt Vilhelm Ekelunds omdöme efter det att de brutit med varandra, föraktade alla människor och mest sig själv. Det snärtigt nihilistiska repliker som Erik och Göran excellerar i gör ju att jag tänker på Bengt Lidforss och Emil Kléen. Så lät det i fakirens gamla krets. Det här kommer från Lund, sanna mina ord! Och den som rapporterar är en renegat. ”Men var dock titan än i nederlaget”, som skalden Bo Bergman vackert uttrycker det. Strindberg vet vad han talar om men har fått distans. Även om det är kärleken till Karin Månsdotter som får Erik att ändra sig. Inte respekt för Gud och makterna.
Det mesta annat i dramat är mer en fartfylld och dramatisk historieskrivning. Det börjar kusligt när kungen gör en utrensning bland tredskande dalkarlar. De samlas fem människor
hos Måns Nilsson och tre av dem blir kallade till kungen och deras blodiga rockar kastas in till de övriga. Det är en klaustrofobisk väntan medan de listigt frågas ut av Olaus Petri som nu är kungens handgångne man. Och under uppgörelsen med dalkarlarna, som fortsätter genom dramat, de övriga två kallas till Stockholm för att slutligen avrättas, så kommer ett värre hot från Småland. Det är Dackefejden som är under uppseglande. Och kungen är skakad och beredd att fly och kasta yxan i sjön. Men till sist måste Gud vända lyckan sedan han tuktat. Det visar sig att dalkarlarna trots kungens grymheter är honom trogna och dramat slutar med ett hopp om räddning.
Man känner sig benägen att utbrista: ”Strindberg skriver livfullt, men så bra som Ibsen är han inte.” Nå, detta är inte något av hans stora dramer, Ett drömspel, Till Damaskus, Spöksonaten, Påsk. Jag misstänker också att jag kommer att finna andra historiska dramer bättre. Vi får se!
28 april 21