Strindbergs Gustav III är ett konspirations - och intrigdrama. Man skulle kunna säga ett skådespel om skådespel, eftersom intriger kräver förställning. Man måste spela teater och dölja sina avsikter.
Och det skall sägas att intrigerna ibland är så intrikata att det är svårt att hänga med. Och det är risk för att det krävs för mycket kraft till att förstå vad rollspelet går ut på. Eftersom det intressanta ju är hur var och en spelar sin roll.
På något sätt är det Gustav III och Pechlin som är huvudaktörer. Gustav planerar att utöka sin makt, oppositionen intrigerar för att minska den. Och här lägger båda sidor i dagen en teatral djärvhet. Pechlin är i dramat en person som gärna vill hålla i trådarna. Men en inre krets planerar att mörda kungen. Och det vill inte Pechlin. Han tror dock att han kan använda dessa fanatiker för sina syften. Medan de håller Pechlin utanför sina egentliga intentioner och således kan dra nytta av Pechlin.
Pechlin inbjuder en massa misstänkta oppositionella till en fest. En och annan ditlurad
skall ge saken ett oskyldigt sken. Men får polisen tag i listan kan den inte undgå att bli misstänksam.
Men vad gör då Pechlin? Jo, han travar upp till kungen och lämnar listan och inbjuder såväl kungen som polischefen. För att skapa rädsla och som en styrkedemonstration.
Men när den mordiska sammansvärjningen sammanträder så har de strax Pechlin på plats. Och sedan kommer också kungen. Så dramat innehåller sina djärva och teatrala utspel.
Och dramat slutar hotfullt. Två gånger har Anckarström kungen på kornet men drottningen råkar stå i vägen. Dramat slutar alltså i ett förtätat hot som förebådar den tragedi som skall komma. Själva mordet ryms inte i dramat.
Fru Schröderheim, som Carina Burman nyligen skrivit en roman om, spelar en roll som drottningens förtrogna. Hon underblåser drottningens antipati mot kungen. Och man får följa hur fru Schröderheim störtas från makt och inflytande. Och när hon samtalar med sin man, hör man tydligt hos mannen Strindbergs röst, när han talar om omöjligheten att se henne både som sin hustru och som sin mätress. Det heliga moderskapet skall ägnas barnen och då kan det knappast länge vara läge för ett vidlyftigt kärleksliv. Det är väl åsikter som är mer 1800-tal än 1700-tal.
Kritiker har också påpekat att det fanns spänningar mellan Gustav III och drottningen. Eftersom hon var av dansk börd och Sverige förde krig mot Danmark. Det har man jämför med att Harriet Bosse var norska och att dramat skrevs vid tiden för unionsupplösningen. Det tycks mig vara en tämligen långsökt koppling.
16 juni 21