Nej, Erik XIV är ett sämre strindbergdrama än Gustav Vasa. Gustav Vasa har lämnat scenen och Erik XIV och hans kumpan Göran Persson är nu makthavare. Av den stökige ynglingen har det blivit en galen despot. Full av högmod och maktfullkomlighet. Han bevakar svartsjukt sin frilla Karin Månsdotter. Hon är däremot en god människa som ser sitt ansvar för det stora inflytande hon har över kungen. Han har blivit en fullfjädrad maktspelare. Hoppas på sitt frieri till den engelska prinsessan som är dotter till Henrik VIII. Även Polen kan bli en mäktig allierad. Hans bor hertig Johan tänker gifta in sig i det polska kungahuset.
Men det är svåra spänningar mellan vasasönerna och Erik litar inte mer än jämt på Johan. När Elisabet av England har tackat nej till frieriet vore det kanske klokare att Erik själv friade till den polska prinsessan. Men då har han redan i sitt övermod givit sin broder tillstånd att fria.
Även mot Karin Månsdotter är han misstänksam. Och svartsjuk på hennes ungdomsvän fänrik Max. Som han av den anledningen låter lönnmörda. Samtidigt kräver han att Karin skall glädjas åt den framgång han i det längsta hoppas på med sitt engelska frieri. Karins far förblir fientlig mot kungen. Finner det vara en klen ära att vara kungens frilla.
Göran Persson är annars en klok person. Men han rår inte på sin obehärskade konung. Allt klokt han tänker ut går galet. Den genomtänkta anklagelseskrift i vilken Erik anklagar stormännen för högförräderi kommer bort. Ett av Eriks barn använder den att svepa in sin docka i. Och så är den borta när Erik skall ha det. Och utan Göran Perssons manus tappar han alldeles besinningen och stormännen triumferar.
Och så går det utför med Erik. Sturarna grips och mördas. Och hertigarna gör uppror och avsätter Erik. Och den klassiska slutrepliken är hertig Carls: ”Nej, mitt barn, livets strider ta aldrig slut”. Då anar man den fortsatta konflikten mellan Johan och Carl.
Man kan nog ana att Strindberg stod på underklassens sida. Den föga självrättfärdige Göran Persson är en klok och kompetent människa. Någon ljusgestalt är han knappast, den rollen sparas för Karin Månsdotter. Mycket talas det om kärleken. Göran förebrår Erik för att han så ofta använder ordet hata och att han skulle må bättre av att säga älska lite oftare. Men när Göran själv blir sviken i kärlek, säger han sig åter bli en ond människa. På mig gör det ett lite komiskt intryck. Det är som om Strindbergs gestalter, till skillnad från Ibsens, inte var riktigt vuxna. Som om de befann sig på någon sorts småpojksnivå.
7 maj 21
 
Bloggen tar nu paus i två veckor på grund av en resa till Gotland. Tillbaka måndagen 24 maj.