Strindbergs Carl XII är inget lysande drama. Ändå vet jag mig ha sett det på teatern, så det anses uppenbarligen spelbart. Faktum är att ungdomsdramat Mäster Olof tycks vara det bästa av Strindbergs historiska dramer. Men Gustav Vasa var ju inte så dåligt och Kristina i varje fall intressant. Och Gustav III kommer jag att titta vidare på.
Strindberg tecknar en mycket negativ bild av Carl XII. Nyligen skrev Magnus Västerbro i Dagens Nyheter (30 maj) och gav en liknande bild av kungen. Och det får väl sägas vara den moderna historieskrivningens senaste ord. Strindberg såg alltså klarare på Carl XII än dåtidens Carl XII- dyrkare.
Det är en mycket trött kung som Strindberg tecknar. Uppgiven men ovillig att söka nya lösningar. En despotisk envåldshärskare. Låst i den enda funktion han behärskar och älskar, krigarkungens. Han kan inte släppa tanken på en krigisk revansch. Egentligen är han en slagen man. Men han ser inga andra lösningar. Och så går han mot sin undergång. Faller i Fredrikshall fast kulan borde kommit uppifrån från Gud. Enligt Swedenborg i dramat och förmodligen också Strindberg.
Det är alltså ett strindbergsdrama som till stor del utspelar sig i Lund. Där har kungen sitt högkvarter medan han förbereder kriget mot Norge. Att Strindberg nyligen levt i samma stad märker man på en del skånska uttryck. ”Min liv och kniv”, ”Min själ”.
Och i porträttet av Emerentia Polhem kan Strindberg leva ut sitt hat mot kvinnligt koketteri och kvinnliga förförelsekonster. Konungen är dock svårflirtad. Han visar den oemottaglighet som nog Strindberg önskar att han själv hade haft. Det är inte roligt att bli förförd om man samtidigt är puritan.
14 juni 21