Walter Ljungquist har skrivit sex böcker som är en märklighet i svensk litteratur. Den börjar med Brevet från Casper och slutar med Sörj dina träd. Det berättar om samma människor och i mycket om samma händelser. Jag har läst dem alla, men i kronologisk oordning. Jag har aldrig känt att det har varit någon nackdel, varje verk kan läsas självständigt. Minnet spelar en central roll i dessa böcker, både explicit och implicit. Och läsningen liknar ens eget minnesarbete. Det finns en fond av händelser och personer som man återvänder till, men man tolkar om dem, sätter in dem i nya sammanhang. Walter Ljungquist skriver inte modernistiskt, svårbegripligt. Gåtfullheten är livets egen. Saker som antytts i den ena boken får sin förklaring i den andra. Som en långsamt klarnade förståelse. Det är ytterligt fascinerande.
Böckerna kom ut 1955-1974. Det är ju en tes jag många gånger drivit att Walter Ljungquist är en verkligt stor författare och vår mest underskattade. Bortsett från debutboken, Ombyte av tåg, där han ännu inte riktigt funnit sin stil är det mesta han skrivit guld. Resande med okänt bagage och Nycklar till okänt rum (som just handlar om en minnesförlust) är kanske de bästa före denna romanserie. Under tiden han skriver denna romanserie kommer han också ut med Ossian (1958) och Källan (1961) som har samband med varandra men så vitt jag förstår ligger utanför romanserien.
Jag säger inte att Walter Ljungquist är en författare för alla. Man måste nog vara fascinerad av minnes funktion och människans gåta. Men är man det är det svårt att tänka sig något bättre.
Det känns lite konstigt att vara så pass ensam om denna insikt. En kanon bildas ju av att många belästa och insiktsfulla är överens om vissa verks överlägsenhet. Någon total enighet råder ju aldrig. Gunnar Brandell tycks sätta Walter Ljungquist högt, nästan jämförbar med Eyvind Johnson. Så alldeles ensam är jag inte. Återstår möjligheten av att det finns brister hos Ljungquist som jag inte ser, något som gör honom antedaterad. Även Eyvind Johnson är ju en skarp psykolog. Hans bästa bok Hans nådes tid har en tragisk dimension, en ödslig vind, skildrar ett större öde, som människan är underkastad. Ljungquist har inte så stora perspektiv, hans förundran stannar i det nära. Han borrar i det nära, där är djupt och gåtfullt nog.
19 juli 18