Så läser jag om Stolthet och fördom, Jane Austens mest älskade roman. Kärlekssagan mellan Mr Darcy och Elizabeth Bennet. Varför är denna bok så populär? Jo, därför att den uttrycker två av den intelligenta kvinnans önskedrömmar – och endast intelligenta människor uppskattar Jane Austen. Det är drömmen om att bli älskad för sin intelligens och sin karaktär. Och drömmen om att kunna påverka en älskad människa till det bättre.
Jag har tidigare frågat mig vad som karaktäriserar Austens manlighetsideal. Och svarat hederlighet och uppriktighet och fasthet i känslan. Medan hon har en betydande tolerans mot bufflighet. Mr Darcy är en buffel. Vid första mötet med Elizabeth konstaterar han att hon är för ful för att dansa med. Malte Persson, som skrivit efterord till den upplaga jag läser, konstaterar att det numera är ett vanligt raggningstrick att vara först kritisk och sedan uppskattande. Det oemotståndliga för en kvinna att bli upptäckt, kritiskt prövad, för att sedan befinnas hålla måttet. Men Mr Darcy ställer sig inte in, han har inga baktankar, han är naturligt bufflig. Han ser en ful kvinna och konstaterar att hon är ful. Men så upptäcker han hennes intelligens, hennes livliga, skarpa intelligens, hennes intelligenta humor och då ser han att hon har vackra ögon. Mr Darcy är socialt inkompetent, på gränsen till asperger. Men han är, som den personlighetstypen ofta är, fokuserad och eftertänksam. Han tillhör inte de hastiga eller spontana.
I romanen förklaras hans beteende med social högfärd och blyghet. Hans sociala position har kanske inte tvingat honom till sociala hänsyn och gjort honom onödigt och, säkerligen delvis omedvetet, bufflig. Men det är mer en dålig vana, ingen social högfärd står hos honom i vägen för hans sökande efter verkliga värden när det verkligen gäller. Blygheten är naturligtvis ett faktum, förstärkt av starka känslor. Men man tänker sig att asocialiteten är ett karaktärsdrag.
I Förnuft och känsla stod två systrar i centrum. Den kloka äldsta systern, Elinor Dashwood och den spontana, på känslan litande, Marianne. I systerparet i Stolthet och fördom, Jane och Elizabeth, utmärker sig den äldre systern för godhet, tålamod och välvilja. Den yngre är den livligare, spontanare men också den vassare, mer genomskådande, mer satiriska. En blixtrande träffsäkerhet. Man tänker att Elizabeth är ett självporträtt och Jane ett idealiserad systerporträtt.
Men annars är Elizabeths familj inte mycket att hänga i julgranen. Fadern är slapp och ganska egoistisk, men räddas av sin intelligens och sina begåvade sarkasmer. Och Elizabeth är hans älsklingsdotter. De övriga tre systrarna och modern är rent katastrofala. Att Mr Darcy finner dem pinsamma beror inte på bördshögfärd, det ät ett omdöme som Elizabeth med goda skäl instämmer i. Ytligheten, dumheten och inskränktheten ligger på en sådan nivå att den blir oåtkomlig. Självkritik ligger inte inom möjligheternas gräns. Det gäller modern och de två yngsta systrarna. Mellansystern Mary är egentligen roligast. Hon bärs upp av sina oberättigade pretentioner. ”Vi måste stå illviljans flodvåg emot och ingjuta den systerliga tröstens balsam i varandras sargade bröst”, säger hon allvarligt vid ett tillfälle. Mr Collins är ett annat lyckat satiriskt porträtt, självhögtidlig, servil och tom. Han är kanske så karikerad att det är rimligt att associera till Molière.
En litteraturhistorier som jag läste, Jens Kruuse ”Litteraturens mästerverk”, talar om denna boks ungdom och friskhet.
Det ligger något i det. Det är kanske inte Jane Austens bästa roman när det gäller vass och subtil satir. Men den mest oförställt muntra. Du skulle alltid kunna skatta dig ur de sorger som drabbar dig, säger en moster till Elizabeth. Och faderns hållning är att han har roligt åt människors dumhet.
Men visst tilltalas jag, som alla andra, av kärlekssagan. Att djup kan segra över ytlighet, intelligens över dumhet i människans kärleksliv är en upplyftande tanke. Mr Darcy är en hedersman. Jag unnar honom, inte utan en viss svartsjuka, Elizabeth Bennet.
28 april 15