För någon månad sedan var jag och lyssnade på Svante Nordin som talade i Frans G. Bengtsson-sällskapet. Nordin har nyligen skrivit en stor biografi om Sven Stolpe så ämnet var givet: Frans G. Bengtsson och Sven Stolpe. Det blir ju också ett möte mellan Uppsala och Lund.
Sven Stolpe avskydde Lund. Varför? Svante Nordin förklaring är att Sven Stolpe uppfattade Lund som ett centrum för ofruktbar bildning. Det lärda, men okreativa. Det är förmodligen vad han sa, men jag tror att hans lundafobi bottnade mycket djupare. Jag tror det var den lundensiska ironin som sårade honom. En sofistikerad distans som han inte riktigt begrep sig på. Kulturradikaler som Ivar Harrie och Olle Holmberg var hans svurna antagonister. Också Hedenius retade sig på Lund. Det var någon sorts uppsaliensk fyrkantighet som aldrig riktigt kunde försonas med lundensiskt snille och behag. Stolpe och Hedenius avskydde varandra, en ene kristen och kulturkonservativ, den andre ateist och kulturradikal. Men någon sorts enkelhet i tanke, livshållning och känsla gjorde att de båda avskydde Lund.
Men Stolpe ogillade inte alla lundensare. En i Lund avvikande figur som Åke Ohlmarks kom han bra överens med. Ohlmarks var konservativ, sentimental, överströmmande. Och mycket rolig. Där fanns inte någon lundensisk lömskhet, som kunde besvära Stolpe. Till Frans G. Bengtsson fanns det väl en större distans. Bengtsson trivdes väl med sina lundensiska vänner, så kulturradikaler de var. Själv var Bengtsson konservativ, estet och fjärran från vetenskapligt pedanteri. Den kritiska och radikala weibullskolan i historievetenskapen avskydde han. Av Weibulls läser jag bara frökatalogerna, brukade han säga. Men han var antiklerikal och avskydde känslosamhet. Även Sven Stolpe var en kraftnatur och man kan väl säga en smula uppblåst. Frans G. Bengtssons yverborenhet var av ett annat, skånskt och lundensiskt, slag. Gärna den dräpande överdriften, den drastiska formuleringen. Men ändå med en sorts ironisk distans. Stolpe var en mer enkel polemiker.
Hur Stolpe blev Sven Stolpe har jag inte riktigt klart för mig. Hans stridbarhet och tvärsäkerhet var väl medfödd. Men från början önskade han väl vara en man i tiden, den unga litteraturens ledare och banérförare. Han är väl en av förebilderna, kanske den viktigaste, till doktor Tidström i Hjalmar Gullbergs ”Ensamstående bildad herre”. Det var i slutet av sin bana som Stolpe blev denne reaktionäre häcklare av det svenska kulturklimatet. ”Det var när vi, rödskäggen, började uppträda”, antydde Svante Nordin. Men Stolpes antipod var snarare en tidigare generation liberaler och kulturradikaler. Han var en ensam kristet-konservativ bjässe, som slog vilt omkring sig. Och uppnådde därigenom en viss popularitet. Goda formuleringar, som kan förstås utan alltför stor tankemöda, går ofta hem. Ibland har jag tyckt att Stolpes öde liknar Jan Myrdals. Själv är jag på gott och ont försvuren till den lundensiska traditionen. Även om en större lundensare, Allan Fagerström, påvisade klart olundensiska drag hos mig. Men detta må vara en diskussion mellan metafysiker.
22 maj 15